Hardcore chicks

Boktips

2011-05-25T09:53:00.000+02:00

Här har det ekat tomt skrämmande länge. Själv har jag hunnit få en Sixten med allt vad det innebär. Och appropå honom så kommer här ett boktips till alla blivande föräldrar, föräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder, morbröder, förskolepersonal, lärare med flera. Helt enkelt till alla de som någon gång kommer i kontakt med barn. Såhär skriver en av bokens författare;

"Ge ditt barn 100 möjligheter istället är två handlar om hur barn redan från födseln könas till flickor och pojkar. En del sker nästan helt omedvetet medan annat sker genom mer medvetna val. Så här skriver en av bokens författare i förorden: "Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2 är boken för alla föräldrar och andra vuxna som vill ge barn fler möjligheter i en könsstereotyp vardag. När och hur könas barn och görs till flickor och pojkar? Och hur påverkar det barnens handlingsutrymme, identitet och självkänsla? Med humor och vardagsnära exempel visar författarna att genusfällor finns överallt, bland leksaker och kläder, känslor och vänskap. I boken ges praktiska tips till alla som är nyfikna på hur barn med enkla medel kan ges lika möjligheter i vardagen. Förändringsgodis för alla som vill göra lekfull, utseendemässig, språklig, vänskaplig, känslomässig och kroppslig jämställdhet." Förord av Lotta Snickare, författare och jämställdhetsexpert.

Jag och min sambo fick boken i present av några vänner för ett par dagar sedan och kan båda konstatera att det är en väldigt läsvärd bok. Även om jag (vi) ser oss som medvetna vad gäller genusfrågor (själv har jag exempelvis pluggat genusvetenskap på universitet) slås jag gång på gång hur jag trots detta omedvetet trillar i fälla på fälla. Så läs och få massvis av konkreta tips på hur du undviker dessa fällor och kan bidra till att skapa en mer jämställd barndom för våra barn.

/Andréa

Ätstörningar

2011-01-06T14:31:00.001+01:00

Jag postade det här inlägget på min andra blogg för någon vecka sedan. Jag känner att det platsar här också, och eftersom det inte är säkert att vi har samma läsare på båda bloggarna, så får även ni som läser denna ta del av det.

Jag har som sagt fått många mail de sista dagarna. De flesta från tjejer som drömmer om Bodyfitness och behöver hjälp för att nå sina mål. Några mail har kommit från tjejer som kämpar med sin vikt, och att nå en nivå som är sund både för kropp och själ. Ett av dessa mail berörde mig extra mycket.
Otroligt många kvinnor kämpar med ätstörningar. Är det inte anorexi så är det bullimi, eller ortorexi. Vi tycks aldrig tröttna på att straffa och plåga våra kroppar. Även om jag vet hur vanligt det är så gör det alltid lika ont i mig när jag får ta del av en kvinnas kamp.

Ofta grundar sig självsvälten i en låg självkänsla. Disciplin, kontroll och rutiner är ord som cirkulerar i kvinnornas vokabulär. Jag ska ta makten över min kropp. Jag ska minsann inte falla till föga för hunger eller andra köttsliga behov. Jag bestämmer!

Inget kunde vara mer fel.

När du lever i sjukdomen är det den som bestämmer. Ångesten fattar dina beslut, rädslan driver dig till irrationella beslut. Att leva på ett ägg, en burk tonfisk och en morot en hel dag tycks helt rimligt. Att sedan gå ut och springa en mil på detta är bara en naturlig följd.
DU har ingen makt, sjukdomen styr ditt liv.

Jag vill krama om alla dessa kvinnor, ge dem all kärlek jag har över, få dem att älska sig själva igen. Värdesätta sina kroppar och sina liv. För livet är nu.

Idag.

Imorgon, om du har tur. Men det vet du inte.

Se till att ta hand om de dagar du har på den här jorden, kasta inte bort dem på ångest, hata inte dig själv, straffa inte dig själv.
Älska, vårda, uppskatta. Både dig själv och alla omkring dig. Sträva efter att lämna jorden som en vackrare plats än du fann den. Och njut av varje sekund.

Ta dig tid att smaka på den krispiga morgonluften. Ge dig möjlighet att sitta ned en stund i solen och bara finnas. Ägna en stund åt att se allt fantastiskt som finns rakt framför dig. Lägg din energi på att skapa ett fantastiskt liv, njut och upplev!

Våga, kämpa och skapa!

För du är fantastisk! Precis som du är! Med dina valkar, med dina sneda ögon, med din spetsiga näsa, med din stora rumpa, eller dina smala ben. Du är unik och underbar!

Jag kan inte säga hur vi ska ta oss ur detta destruktiva liv som många av oss skapat. Jag vet bara att livet är för kort för att slösas bort. Och om du väljer lyckan så är möjligheterna oändliga.

Sky is the limit! För oss alla, varje dag!!

//Madde

Pilgrimsleden, Spanien, augusti 2009

Bröllopsform

2010-12-21T15:01:00.001+01:00

Jag har funderat ett tag på det här med vikthets. Vikthets i allmänhet och vikthets i samband med bröllop i synnerhet. Jag tror att de flesta kvinnor någon gång lidit av vikthets, jag har definitivt gjort det, och nästan alla tjejer jag känner har en historia med ett mer eller mindre sjukt ät/träningsbeteende.

Andréa har skrivit så klokt här och här tidigare om vikthets i samband med graviditet och postgraviditet. Den här gången tänkte jag att vi skulle titta lite närmare på vikthets i samband med giftemål.

Ett bröllop är förmodligen en av de mest minnesvärda händelserna i livet för de som bestämmer sig för att gifta sig. Ett starkt löfte om att dela varandras kamp, respektera varandras drömmar och vara varandras stöd. En otroligt kraftfull och fin tanke om du frågar mig. Men tyvärr alldeles för ofta förknippat med ovan nämnda vikthets.

"Kom i form till den stora dagen!"

"Så kommer du i din drömklänning!"

"Bli redo för äktenskapet- tappa 5 kg på fyra veckor!"

Hur många av er tror att ovanstående rubriker skulle kunna vända sig till killar?

Fundera en stund... hur skulle det se ut om Café eller Moore pryddes av en av dem? De flesta skulle nog skratta och tro att det var någon slags ironi. Om samma rubrik prydde Elle, Damernas värld eller något annat magasin riktat till kvinnor skulle vi inte höja ett ögonbryn.

Varför skapa sådan ångest kring något så spännande? Varför intalar ni er att ni måste förändra er för att duga? Ni har ju uppenbarligen varit alldeles perfekta, precis som ni är, hittills... Vem får er att tro att ni måste pressa ned er två klänningsstorlekar för att duga? För att vandra upp till altaret med någon som redan älskar er, och vill ha er precis som ni är?

Nej, släpp ångesten och kraven. Fokusera på att skapa precis den dagen ni drömt om, med den människan ni drömt om, och njut av stunden istället för att analysera om magen syns i just den vinkeln ni står just nu.

Och vet ni- klänningar går att sy ut! Så det är lugnt, ta en knäck till. Vem bryr sig?! :)

//Madde

Nya utmaningar som stärker

2010-12-03T22:13:00.001+01:00

Jag har börjat dansa salsa. Jag har faktiskt drömt om att lära mig dansa salsa i ungefär sju år. Det är lite sjukt när jag tänker på det. Vissa drömmar är tydligen väldigt svåra att uppfylla. Men sent ska syndaren vakna, nu dansar jag som en gud! Eller i alla fall vill jag tro det.

Jag har dansat i sex veckor. En timme varje tisdag. En timme som jag först längtar till i sex dagar, sedan njuter av till 110 % medan den varar, och till sista tänker tillbaka på i ett dygn, och bara flinar.

Dansen får mig att bubbla inombords på ett helt nytt sätt. Löpningen, min vanliga sysselsättning, och min största passion, kan inte mäta sig med vad dansen ger. Jag är så stolt, så mallig och så lycklig. Över att jag äntligen tagit mig för att lära mig. Att jag utmanar mig själv genom att göra något helt nytt för mig, och över att jag faktiskt gör det bra!

Men jag är också rädd. Osäker. Liten.

Jag är van att veta hur man gör, och vara säker i min roll. Här är jag utlämnad. Utmanad. Uttittad??

Efter fem gånger på kursen började jag känna mig kaxig. Jag snurrade vant och snyggt runt på dansgolvet, hade stenkoll på fotisättningar, viktförflyttningar, häl, tå och ögonkontakt. Så jag bestämde mig för att utmana mig själv lite till.

Jag gick ut och dansade. På en klubb, dit alla kursdeltagare går, nybörjarkurs, fortsättning 1,2, 3 och 4. Just den här kvällen var dock jag den enda nybörjaren. Och jag gick dit ensam. Smart drag? Nej, men typiskt mig. Om du inte hoppar så får du aldrig veta om du kan flyga. Så jag hoppade.

Det gick väl medelmåttigt får jag säga. Några danser gick enormt bra, några blev totalt kaos. Hittade en vänlig själ som hade tålamodet och tydligheten. Då dansade jag riktigt bra. Ögonkontakt och allt. En annan kunde knappt föra, då kan jag inte följa. Pinsamt var ordet. Men lärorikt. Jag har lång väg kvar att vandra.

På vägen hem satt jag och log för mig själv. Tänkte på vilket galet mission det var att gå på salsaklubb, efter att endast ha dansat fem timmar i hela mitt liv. Självinsikt är inte en sjukdom jag lider av sådär jättemycket. Men vilja, det viruset bär jag kroniskt. Och mod.

Mod är viktigt. Vi måste våga för att vinna. Fin klyscha det där. Många är de som inte vågar. Som vill så mycket men aldrig gör. Och sedan ångrar. Jag vill inte ångra något! Allra minst att jag inte vågade. Jag älskar att kasta mig ut, testa om jag kan flyga. Ibland kraschar jag, men det är okej. Jag repar mig, borstar av mig och försöker igen. Och sakta sakta blir jag starkare och tuffare. Tills inga misslyckanden kan slå ned mig. Jag gillar den tanken. Jag bygger upp min självkänsla, steg för steg. Jag utvidgar min box, gör den större och större, river ned murarna, bygger nya broar, hittar nya utmaningar. Gör min egen värld större och rikare.

Så jag tänker gå dit igen, denna vecka. Jag ska minsann lära mig dansa på riktigt. Jag ska bli grym! Och det enda sättet att bli bra är att öva. Och då måste man våga. Så jag vågar, ännu en gång. Jag tar med mig en fellow noob denna gång. Så kan vi vara två som skäms. Och utvecklas.

Bra idé!!

//Madde

När systerskapet inte är välkommet

2010-11-14T19:57:00.001+01:00

Jag har funderat både hit och dit på om jag ska skriva det här inlägget eller inte. Men jag måste ventilera. Och det är ju det vi har bloggen till, ventilera våra frustrationer.

Jag lägger ibland märke till en kvinna på gymet. Hon är ett par år äldre än mig, men bara några. Hon är ganska smal, tränar ofta flera timmar i sträck. Ser inte speciellt glad ut när hon tränar, mest plågad faktiskt. Men men, vad vet jag.

För ett par veckor sedan stod vi på varsin crosstrainer, bredvid varandra. Efter ett tag klev hon av och började pilla med sin mobil. Jag gillar inte att stirra ut folk men hon utstrålade något obehagligt, så jag kunde inte låta bli att titta dit. Mycket riktigt, hon grät.

Först gjorde jag ingenting, fortsatte bara snegla, men efter någon minut kunde jag inte låta bli att fråga om allt var okej. Hon berättade att hon haft sönder sin telefon, och att hon väntade samtal från jobbet. Jag beklagade detta och sa att personalen i receptionen säkert kunde hjälpa henne ringa jobbet från gymets telefon. Nej, det kom inte på fråga, hon hade inte numret dit, hon hade fått jobbet så nyligt.

Jag berättade vidare att de säkert kunde hjälpa henne leta upp telefonnumret på nätet, men nej, det var ingen idé, hon skulle ändå förlora jobbet sade hon.

Jag lämnade henne ifred, något förbryllad. Det var ett så märkligt sätt att se på saken.

I min värld löser jag allt, framförallt om någon hjälper mig att orka när jag själv är svag. För det är jag såklart, lite då och då. Och man orkar inte alltid själv, men om någon ställer sig upp och orkar åt mig, då tar jag tacksamt emot det. För mig är det att vara stark- att våga vara svag.

Jag funderade ett tag och gick sedan fram till kvinnan igen, och erbjöd henne att sätta sitt telefonkort i min telefon, för att på så sätt kunna få fram numret. Hon bara skakade på huvudet och upprepade att hon skulle förlora jobbet, och få söka ett nytt. Vill du prata? frågade jag då, lite försiktigt. Nej, bara huvudskakning och upprepande. Jag får söka nytt jobb imorgon.

Maktlös är ett bra ord för vad jag kände då.

Problemet var här att kvinnan (så som jag upplevde det) hade gett upp. Hon hade ingen som helst energi att kämpa. Och mitt försök att hjälpa, att finnas där, att vara stark åt henne, det föll inte alls i god jord. Istället upplevde jag att hon önskade att jag skulle lämna henne i fred. Hon hade redan satt sig tillrätta i offerrollen.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Rent instinktivt reagerar jag som jag gjorde, jag vill hjälpa till. Framförallt för att hon var kvinna. Jag har en stark känsla i mig för systerskap och lojalitet mot mina medsystrar. Jag såg också en väldigt svag själ, som nog hade mått gott av att få prata ut lite, få en axel att luta sig emot. Jag tror inte hon har någon sådan, då skulle hon inte alltid se så fasligt olycklig ut.

Samtidigt har jag ju absolut ingenting att göra med hennes privatliv. Jag borde ju skita fullständigt i hur hon mår, och hon kanske bara tyckte det var jobbigt att någon lade sig i. Hon kände kanske inte alls att jag gjorde det av kärlek. Från en syster till en annan.

Om en nära vän mår så dåligt att hon avskärmar sig och tackar nej till erbjuden hjälp, ja då kan det ibland vara berättigat att tvinga på den hjälpen. Säg att hon blir slagen av sin man, eller lider av ätstörningar. Då behövs en stadig hand utifrån, som styr upp läget. Även om hon inte förstår det just då, och kanske inte visar någon tacksamhet förrän långt senare.

Men för en okänd kvinna, vilka regler gäller då??

Jag har ju ingen rätt att lägga mig i, och inte heller någon skyldighet. Men om jag vill, ändå??

Vad hade ni gjort??

//Madde

Tjej eller kille?

2010-11-10T08:44:00.001+01:00

Det pågår en liten debatt om huruvida det är ok eller inte ok att genom ultraljud ta reda på sitt kommande barns kön. Jag respekterar de som väljer att göra detta och jag kan delvis förstå vissa av skälen till att man vill veta. Men ärligt talat; är det inte ett kliv bakåt att ange "att man vill veta vad man ska köpa för kläder och hur man ska inreda barnrummet" som skäl?

Jag säger inte att man inte kan få klä sin lilla tjej i något rosa ibland eller sin lilla kille i blått då och då. Jag säger inte att precis allt måste vara könsneutralt, men ärligt; varför ska man inreda annorlunda beroende om om det är en tjej- eller killbebis som ligger där inne?

(Ja, det här hade kanske inte så mycket med träning att göra, men någonstans måste man ju göra av sin frustration.)

Självförsvarskurs för kvinnor i Göteborg

2010-11-02T22:34:00.001+01:00

Facebook är bra skit. Idag landade en inbjudning i min facebook, om en självförsvarskurs för kvinnor. Det är Kristinedals träningscenter som anordnar detta fantastiska. Såhär står det:

Nu arrangerar Kristinedals träningscenter ett seminarium med fokus på några av de vanligaste hotsituationerna mot kvinnor. Instruktör är Kristina Fahlén som har en bakgrund inom bland annat kick boxning, WTF Tae kwon do och Krav Maga.

Innehåll:
• Slag- och sparktekniker
• Försvar mot fasthållning och strypning
...• Hur man kan minska risken att hamna i farliga situationer
• Mentalträning och stresshantering

Seminariet är öppet för alla oavsett förkunskaper,
minimiålder 18 år eller 15 år med målsmans underskrift.

Plats: Kristinedals träningscenter, Göteborg
Datum: Torsdag den 25 november
Tid: 17.30-20.30 med ett kortare avbrott för medhavd fika.
Pris: 150 kr (för dig med aktivt kort 100 kr)

Anmälan:
Anmälan görs i receptionen och betalning sker i samband med anmälan.

Klädsel: Bekväma träningskläder och gymnastikskor. Ta även gärna med överdragströja då vi kommer att vara stillasittande under perioder.

Vet ni- 150 kronor är en billig kostnad för att lära sig värja sig om en våldsam situation uppstår. Det enda jag vänder mig mot är "Hur man kan minska risken att hamna i farliga situationer". I min värld ska jag kunna gå naken genom stan utan risk, och säga/göra vad som helst utan att behöva vara rädd att reta upp en man. Men ja, min värld är inte den riktiga världen, så jag inser också att jag måste tänka mig för och ibland välja att just minska mina risker.

Jag tänker i alla fall garanterat gå kursen!!

Bild lånad från: genusnytt.files.wordpress.com

//Madde

Om vikthets i samband med graviditet och postgraviditet - del 2

2010-10-30T13:15:00.001+02:00

Efter graviditeten
”Så blir du av med gravidmagen på åtta veckor”. Det var rubriken på det allra första inlägget på den här bloggen. Självklart satt i syfte att porträttera den skrämmande verkligheten. För det är faktiskt inte särskilt ovanligt med rubriker av det där slaget. Kilon ska bort, magar ska plattas till, rumpor och ben ska slimmas. Helst snabbare än du hinner tänka amma. Att du har ett helt nytt litet liv att ta hand om och förmodligen känner dig ganska mörbultad efter förlossningen har mindre betydelse.

Ja, jag förstår att man vill hitta tillbaks till sin gamla kropp och känna sig lika stark och uthållig som innan graviditeten, det kommer jag också vilja. Men har du tänkt på att det tog 40 veckor att forma din gravida kropp? Det kan säkert gå snabbare än 40 veckor att komma tillbaks till samma nivå som innan utan att hetsträna (eller ännu värre – hoppa på sjuka dieter av olika slag!) men om du räknar med att det tar 40 veckor så blir du inte besviken. Varaktiga förändringar tar tid, förmodligen en av de mest präktiga saker man får höra, men ack så sant. Och nu är vi där igen; litar du på kroppen litar den på dig.

Amning kräver massor av extra energi och istället för att nypa dig i det extra hullet du lagt på dig ska du tacka din kropp för att den fixade dit de där reserverna. För att den ser till att du har energidepåer att omvandla till näring för din bebis. Koncentrera dig istället på att njuta av den första viktiga tiden med ditt/ert nya lilla liv. Passa på att sova när du kan och försök att få i dig så mycket näringsrik mat du kan, du kommer behöva det. När bebisen äter kan du sedan passa på att träna upp din bäckenbotten igen, den lilla träningen räcker den allra första tiden. Utan en fungerande bäckenbottenmuskulatur blir det svårt att få till någon annan träning överhuvudtaget. Efter ett par dagar klarar du säkert av att börja motionera lite i form av promenader. Då menar jag inte i ett hetsigt så kallat ”powerwalktempo” utan i ett normalt, lugnt och fint tempo. Om du har haft en normal och okomplicerad graviditet och förlossning kan du kanske börja så smått med några enkla och lätta övningar med din egen kroppsvikt som motstånd där hemma när bebisen sover. Hoppa dock över träning av den raka bukmuskeln tills du är säker på att den ”gått ihop” igen. När du sedan har varit på efterkontroll hos din barnmorska och fått bekräftat att allt ser bra ut kan du sedan försiktigt börja träna lite mer ordentligt igen. Men snälla – ingen vikthets! Låt kroppen sköta sig själv och få den tid den behöver till att hitta tillbaks till sitt gamla jag. Litar du på den, litar den på dig.

Och du, sätt inte upp en massa orealistiska mål om att du ska träna si eller så mycket vid en viss tidpunkt eller att du ska se ut på ett visst sätt ett visst datum. Självklart är det jättebra att ha mål att sträva mot, det kommer jag också ha! Men låt de där målen ligga realistiskt långt bort och faktiskt vara möjliga att nå. Jag personligen har en tendens att glömma bort att livet aldrig kommer bli sig likt igen och att det inte bara kommer gå att klämma in lite träning här och där hur lätt som helst. Du har en litet barn som alltid kommer att komma i första hand, du i andra. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka att det bara är att anmäla sig till ett lopp och sedan åka dit och springa det. Men vänta nu, hur gör man när man har en bebis med sig och både du och pappan ska springa? Hade visst inte tänkt så långt. Men samtidigt som jag blir mer och mer medveten om att det kommer krävas betydligt mer planerande och prioriterande så tror jag att det mesta fortfarande är fullständigt möjligt! Jag får ofta höra att ”vänta du bara..” men nej, vill man så kan man! Det må vara lite krångligare, men det går!

Men som sagt; passa på att njuta av ditt nya liv, din bebis, din partner, din nya lilla familj. Lägg undan tankarna på träning, mål, form och annat sekundärt en stund. Lita på att din kropp tar dig tillbaks till ditt gamla jag om den får rätt verktyg. Ge den kärlek, vila, näring, energi och rörelse så kommer den sköta resten!

/Andréa

Om vikthets i samband med graviditet och postgraviditet - del 1

2010-10-24T14:28:00.005+02:00

Under graviditeten
Helst ska det inte synas alls att du är gravid. Förutom på själva magen då, och möjligtvis att det är positivt att brösten blir större. Men om någon kollar på dig bakifrån ska det inte synas minsta spår av en graviditet. Du ska ha samma smala midja, lagom vältränade rygg, fasta rumpa och slanka fina ben. Tittar någon på dig från sidan ska de se en smal siluett men med en rund och fin mage och, som sagt, ganska stora bröst. Du ska helst inte gå upp fler kilon än vad barnet, moderkakan och den ökade blodmängden ger. Gud nåde om du råkar få lite mindre synliga muskler.

Känner du igen det här? Tack och lov ser och hör jag inte om jättemånga som resonerar såhär, men jag vet att de finns. Sorgligt men sant. Än så länge har jag inte sett stora rubriker om hur du går upp så lite som möjligt i vikt under din graviditet, men jag blir inte förvånad den dag jag väl ser det. I en gravidtidning jag köpte görs exempelvis reklam för amningsbehåar. Inget man direkt förknippar med sex och sexighet va? Men ändå så poserar där en tjej i klasisk underklädesreklampose. Jag blir illamående. Tyvärr tror jag att vi kommer få se mera av sådant här, vi lever definitivt inte i någon jämställd värld när objektifieringen till och med når in i gravidtidningar! Jag tror att kvälls- och veckopressen snart kommer inse att det går att tjäna pengar även på ”graviditetsdieter” och rubriker av typen ”så håller du dig i from under din graviditet”. Vidrigt om du frågar mig.

Självklart är det inte bra att gå upp för mycket i vikt. Självklart ska man inte parkera sig i soffan med glass, chips, kakor och läsk så fort man får veta att man är gravid. Handen på hjärtat; det är faktiskt inga stora mängder extra energi du behöver när du är gravid. Ett litet mellanmål (som t.ex. en frukt) extra den första tredjedelen, ett lite större mellanmål (tex en macka med smör, pålägg och en grönsak) extra under den andra tredjedelen och två lite större mellanmål (ytterligare en macka alternativt en skål med yoghurt och müsli) extra under den sista tredjedelen. Om du i vanliga fall är fysiskt aktiv och tränar mycket kommer detta dock lösa sig ganska bra av sig självt utan att du behöver tänka på det så mycket. Du kommer antagligen/förhoppningsvis dra ner lite på både mängd och intensitet när du är gravid och fortsätter du då att äta ungefär som vanligt blir det troligtvis ganska lagom med mat ändå. Jag förespråkar idén om att man kan äta allt, men i rätt mängd. Äter du regelbundet och varierat har du (så länge du inte har något behov av att gå ner i vikt – och det har du sannerligen inte när du är gravid!) gott och väl plats med någon godsak som kanske mest ger energi men inte så mycket näring i princip varje dag. Jag ser hellre att du äter en bulle varje dag än tio en dag i veckan. Se till att du får i dig tillräckligt mycket frukt och grönt, fisk (Om du inte är vegetarian, då måste du vara extra noga med att äta nötter, frön och oljor. Även ägg för d-vitaminets skull.) några gånger i veckan, kött eller vegetariska proteinkällor och tillräckligt med bra kolhydrater i form av grövre spannmål och kroppen kommer sköta sig galant alldeles automatiskt.

Självklart ska man fortsätta träna (eller börja motionera lite lätt om man av någon anledning inte börjat med det än) som vanligt – om än anpassat för den växande magen och på en lägre intensitet. Om man har en normal och okomplicerad graviditet mår både du och barnet som bäst om du fortsätter vara aktiv och leva ungefär som vanligt. Här gäller ju såklart att man är lyhörd för sin kropps signaler och avbryter om något känns fel. Och självklart har man all rätt att ibland vara lite extra lat. Även om du inte var på någon elitnivå innan din graviditet så hade du kanske mål du strävade mot och då kanske du inte tillåter dig att vara lat lika ofta. Men det kan du göra utan minsta dåligt samvete nu! Du behöver extra mycket sömn och vila för att klara av en graviditet samt förbereda dig för förlossning och sömnlösa nätter under den första bebistiden. Tro mig, din kropp kommer tacka dig för att du lät den vila och sova medan möjligheten fanns.

Äter du bra och tränar lagom mycket kommer kroppen se till att bara lagra på sig den extra energi som den anser att du behöver för att klara av förlossning (som kräver en himla massa energi!) och amning. Du måste bara lita på den! Du behöver ett extra lager fluff runt höfter och rumpa, du behöver gå upp i vikt! Inte bara den extra vikt som barnet, livmoder, moderkaka och extra blod och vätska ger utan även i form av lite mera underhudsfett. Det är helt normalt och du behöver det för att orka, för att din kropp och din bebis ska må bra! Ju mindre du är, dvs ju lägre BMI du har desto fler kilon är det normalt att du går upp. Är du underviktig från början bör du öka fler kilon totalt än du gjort om du vore normalviktig, och det motsatta gäller om du är överviktig. Då har du redan ganska stora energilager att ta av och således behöver inte kroppen så mycket större för att klara av påfrestningarna som graviditeten, förlossningen och amingen ger.

Vågar du bara lita på din kropp så lovar jag att den kommer tacka dig genom att även sköta nedgången till din normala viktnivå helt exemplariskt när bebisen väl är ute och du börjat amma. Om det kan du läsa mer om i nästa del i min miniserie. För rubriker om hur du snabbt kommer i form efter förlossningen finns det minsann gott om! Tror du att det hade gjort det om det var män som födde barn? Kanske, men definitivt inte lika många!

/Andréa

Fettförakt

2010-10-22T22:57:00.000+02:00

Jag dras till skräp-tv som flugor till dynga. Men Biggest Loser har jag i stort sett hållit mig undan. Den svenska varianten alltså. Den amerikanska har jag följt tidigare, och - som så många andra - förfasat mig, men utan att riktigt vilja stänga av. Det är helt enkelt något som kittlar till fortsatt tittande. De vet vad de gör, producenterna bakom sådana här program.

Men jag kan inte låta bli att reta mig på det. På tjockismobbingen. För det är väl vad det går ut på, egentligen? Ja, förutom att tjäna reklampengar förstås. De tjänas genom att man förstår att det säljer att göra mobbing-tv.

Jag vet att jag låter som om jag kom direkt från år 1998. Minns ni Robinsondebatten när det programmet satte igång? Det blev folkstorm när tittarna insåg att i det här programmet skulle man rösta ut varandra. Taskigt ju! Det bojkottades och rasades - innan vi alla satt där och hejade och hatade. Det är lätt att tio år senare tycka att det var en naiv tid, då när ö-rådet i Robinson var något att bojkotta. Nu, efter Big Brother, Farmen, Paradise Hotel, Tjockholmen och så vidare, är det svårt att förstå vad man var upprörd över. Alla dubier är bortslipade och jag hittar mig själv i soffan, slötittande på PT-Jill i magruteexponerande top, som skriker åt gråtfärdiga deltagare att de ska jobba hårdare. Men, som sagt, jag gillar det inte.

Det har förts en debatt om Biggest Loser, där ett motargument löd något i stil med att det är fel, ja till och med taskigt, att kalla konceptet för förnedrings-tv eftersom deltagarna själva inte känner sig förnedrade. Det blir så att säga påpekandet att programmet är förnedrande, som förnedrar. Jag förstår den poängen. Men mina invändningar handlar inte om hur just de här deltagarna upplever sitt deltagande i programmet, utan om strukturerna som ligger bakom, som gör att ett sådant här program blir en framgång. Och det, hävdar jag, handlar om att det finns ett förakt mot fetma idag. Det finns mängder av vittnesmål om det. Att om man är överviktig, blir man sämre behandlad än oss smala. Man blir utittad, får oönskade råd, kanske välmenta, men säkert tröttsamma i längden. Varför har vi så svårt att acceptera fetma?

Missförstå mig inte, jag tycker att det är viktigt med folkhälsa. Jag tycker att det bör läggas mer tid till skolidrott - och att lärare bör ges kunskaper om hur man gör den bättre för tjejer (men det är ett ämne som är för stort för att utveckla i det här inlägget) -, att skolmaten borde bli bättre, att tobaksskatt är bra skit (fast jag snusar själv) och så vidare. Heja alkoholmonopolet och höj stödet till idrottsrörelsen. Det är bra om människor får så mycket stöd och kunskap som möjligt om hur man ska göra för att hålla sig frisk och sund.

Men det här fördömandet av individer som av en eller annan anledning lagt på sig vikt, det ogillar jag starkt. Och när jag tittar på Biggest Loser, så kommer jag inte runt att konceptet är att tittarna ska förfasa sig, fördöma. Säkert skulle producenterna hävda att tanken är att inspirera. Men jag köper det inte. Precis som jag inte köper Anna Skippers "Du är vad du äter", när hon lassar upp deltagarnas fett- och snabba-kolhydraterstinna veckomeny på ett långbord. Inspirerande? Nej, det är tv-mässigt. Till för att skapa känslor hos tittaren - i de här fallen en känsla av äckel och möjligen överlägsenhet. För varje avsnitt jag ser, känner jag mig som en lite sämre människa.

Vad tror ni att det här beror på, att vi i vårt samhälle ser ner så på fetma?

Om självkänsla

2010-10-22T18:55:00.008+02:00

Det här med självkänsla.

Det är inte så enkelt va.

Jag vågar påstå att de allra flesta har haft problem med sin självkänsla. Många har det fortfarande. En del kommer alltid ha det.

Kvinnor tycks få kämpa mer med sin självkänsla. Eller så visar vi det bara mer.

Jag har själv ägnat många år av min ungdom åt att ha dålig självkänsla. Inte duga, inte räcka, inte känna mig sedd. Det har varit en lång resa dit jag är idag. Det har kostat otroligt mycket i form av tid och kraft. Men det har varit värt varenda sekund. Jag tänkte berätta hur jag har gått till väga för att bli så stark som jag är idag.

Jag säger ibland att "i min värld finns det inga begränsningar". Det låter kanske som en klyscha, men jag tror verkligen, på fullt allvar, i varje sekund, att jag kan göra exakt allt. Det finns inget som är omöjligt, det finns bara lättare och svårare saker.

Jag har gjort saker som att flytta till en helt ny stad utan att känna någon, startat (och driver) eget företag, sprungit 9 mil på en dag och fått ett drömjobb som butikschef där jag nu jobbar mot en otroligt tydlig vision som JAG har satt upp för mig själv. Inget av det här var enkelt eller självklart.

Mitt knep har varit att bygga min självkänsla steg för steg. Jag började på botten, efter år av mobbning, och jobbade mig långsamt mot vattenytan, för att sedan fortsätta upp i luften, högre och högre mot himlen, ut i atmosfären och vidare mot helt okända marker. Varje steg har varit pyttelitet. Och varje framgång har byggt på de tidigare framgångarna.

Låt mig förklara.

För att bygga din självkänsla starkare så behöver du lyckas med dina målsättningar. Om jag bestämmer mig för att försöka göra något nytt, och sedan lyckas, då har min självkänsla blivit lite starkare. Om jag misslyckas så blir den lite svagare. Beroende på hur stort misslyckandet/framgången är, minskar/ökar självkänslan mer eller mindre. Vill du bygga en positiv spiral så behöver du lyckas med det du ger dig på, gång på gång. Det säkraste sättet att göra det på, är att försöka med små utmaningar, istället för stora.

Eftersom det är en träningsblogg så tar vi träningen som exempel.

"Jag vill bli vältränad!"

Första steget i min värld, är att komma ut och sätta igång. Sätt upp målet- jag ska komma ut och röra på mig i tio minuter. Gå runt kvarteret, köp tidningen. Typ.

När jag klarat det, tillåter jag mig att känna mig nöjd. Upprepa ett antal gånger, och förläng sedan till 15 minuter. Beröm igen. Fortsätt med 20 minuter.

Nästa mål kan vara att röra på mig 20 minuter tre gånger varje vecka. Peppa dig och tillåt dig att vara nöjd. Jämför dig inte med hon som springer 10 mil i veckan eller går på gymet varje dag. Inte heller med han som yogar i parken varje morgon eller hon som tar en promenad på lunchen varje dag. Jämför dig med var du var innan. Och våga vara nöjd.

Fortsätt såhär, byt ut promenaden mot lite lätt jogg i nedförsbackarna, byt ut den lugna cyklingen mot att dra på lite uppför backarna, förläng söndagspromenaden eller inför även lördagspromenad.

Små steg.

Var nöjd för varje framsteg.

Bygg medvetet din självkänsla, bit för bit.

Ett annat sätt som jag funnit väldigt effektivt är att använda affirmationer. Om jag säger något tillräckligt många gånger så blir det sant. Så är det.

Säg därför inte till dig själv att du är lat, dålig, blyg, förvirrad eller har dålig karaktär. Akta dig- det kan bli så!

Säg istället att du är stark, modig, nyfiken, snygg, målmedveten och viktig. Säg det igen. Och igen. Plötsligt är du allt detta!

Jag har sagt till mig själv så många gånger att "i min värld finns det inga begränsningar". Nu är det min verklighet. Ingen kan få mig att tro något annat.

Naturligtvis misslyckas jag fortfarande. Har jag riktigt otur så får jag flera stora misslyckanden under kort tid. Då får sig självkänslan en knäck. Det hände i våras.

Inom loppet av ett par veckor fick jag avbryta tre planerade långpass. En gång fick jag kramp i ett ben, nästa gång fick jag håll som vägrade ge med sig och sista gången var det pannbenet (viljan) som var för svag. Den gången hade förmodligen aldrig hänt om det inte var för de två föregående, som bröt ned pannbenet lite i taget.

Resultatet var att jag fick ta några steg tillbaka, affirmera mera och berömma mig själv för pass som bara var hälften så långa som vanligt. Men jag gjorde det, jag klankade inte ner på mig själv för att ett långpass bara var XX kilometer, utan jag berömde mig, peppade mig och såg framåt. Någon månad senare var jag tillbaka på ursprungliga distanser och kände mig återigen odödlig. För en dryg månad sedan sprang jag 61,4 km på en tävling. Det hade aldrig varit möjligt om jag tillåtit mig att ha begränsningar.

Så det här är MITT recept för att bli odödlig. Det har tagit mig från en ganska vanlig tjej till en som ingen sätter sig på, som inte tar någon skit, som utmanar sina rädslor och som lever stenhårt efter devisen att "i min värld finns det inga begränsningar".

Jag hoppas att du kan ta till dig något av det, gå ut i livet och hitta ditt motto, som gör dig oslagbar. För det är min största önskan, att jag med mitt sätt att lyckas kan inspirera dig att våga, att prova lyckan, och att tro på din egen förmåga. Vi har oändlig kapacitet och styrka i oss, det gäller bara att släppa ut den.

Go for it sister!

//Madde

Det fysiska och det mentala

2010-10-20T22:36:00.001+02:00

Hej på er. Länge sedan sist. Jag har inte skrivit på ett tag. Livet har kommit emellan och bland annat bloggande och träning har fått stå tillbaka.

Jag är lite av en tränings-periodare. Mina frånvaroperioder är sällan långa, men ibland händer det att jag står över träningen någon vecka, för att jag inte orkar hinna. Det gör mig inte så mycket. Jag vet att jag alltid hittar tillbaka till lusten, tiden och orken och att det sällan tar särskilt lång tid att hitta dit. De senaste månaderna har varit något av ett undantag dock. Det har kännts okej men inte jättteroligt att gå till gymmet eller passet. Men jag tror att det vände ikväll. Äntligen var det återigen sådär uppfyllande, jublande roligt!

Jag tränar Krav Maga. Ett slags självförsvarssystem kan man kalla det. Det är effektivt, ganska hårt och väldigt utvecklande. Det är baserat på enkla, effektiva tekniker och stärker både fysiken och psyket.

Ikväll övade vi på uppmärksamhet, att lägga märke till omgivningen, genom att röra oss i en miljö där några bar vapen och vi tränade på att hantera flera angripare. Jag är blåslagen, har en begynnande lårkaka och känner mig glad, stark och trygg.

Det är inte så många tjejer som tränar i min klubb. Vi är sex, sju stycken i en grupp på totalt cirka tjugofem. Inte oväntat, men tråkigt förstås. Tråkigt är också att jag tycker mig ha noterat att några av tjejerna mest bara tränar med varandra i de övningar man kör i par eller smågrupper. Inte heller det är särskilt överraskande.

Det är inte lätt att ha självförtroendet att gå fram till en okänd snubbe och erbjuda sig att köra tillsammans. Det är lätt att tänka att man inte vill dra ner kvaliteten på hans träning om man själv känner sig sämre, eller är fysiskt mindre. Eller så är man rädd att inte kunna stå emot slag och sparkar från någon som är stor och tung. Själv tar jag mig det utrymmet, för att få ut maximalt av träningen - både fysiskt och psykiskt. Självförsvar handlar lika mycket om bådadera. Jag kastar därför blygsamhet och dåligt självförtroende överbord när jag går in i träningssalen och provar så många träningspartners jag kan.

Jag vill prova på att ta sparkar från den tyngsta karln, bara för att få veta att jag kan. Jag kör gärna mot den som ser elakast och starkast ut, för den tänker jag att jag inte behöver hålla igen emot. Så får jag mest ut av träningen och även om jag är fysiskt mindre, vet jag numera att jag har tillräckligt att komma med för att erbjuda min träningskamrat rejält med motstånd.

Det handlar inte så mycket om fysik för övrigt, som det handlar om inställning. Att kunna trycka på on-läge och ge allt i en övning. Att inte ursäkta sig, utan att ta på allvar det som ska tas på allvar - både övningen och mig själv. Det är inte en självklar inställning, när man som tjej i så många situationer fått lära sig precis det motsatta. Det kräver några blåmärken, inspirerande medsystrar och mycket träning. Men det går. Och ingenting kunde vara mer värt det.

/Elisabeth

Tankar om Jante

2010-10-14T20:32:00.001+02:00

Jag har varit på kurs. En fantastiskt inspirerande kurs i ledarskap. Jag har ägnat två dagar åt att analysera mig själv och mitt beteende. Jag har tvingats inse att jag har sidor som jag inte trodde jag hade, och som jag inte vill ha. Jag har också fått känna hur stark jag är i vissa situationer, och hur jag har egenskaper som verkligen passar sig för en chef.

Under kursen hände en rolig sak. Föreläsaren frågade hur många av oss som ansåg sig vara dominanta. Jag var den enda som räckte upp handen. 1 av 20. 1 av 20 chefer...

Det fick mig att fundera lite. Varför anses det fult att vara dominant? Motsatsen är väl att vara underlägsen. Vem vill vara det?

Det här är inte ett kvinnligt fenomen, men jag känner ändå att det platsar i denna blogg. Det är det här med Jante va?

Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Källa: Wikipedia

Men om jag vill det då? Om jag vill tro att jag är något? Om jag känner mig lika god som dig? Om jag tycker att jag duger? Att jag till och med vet bättre än dig? Om jag tror att jag är värd att bry sig om?

Varför är det dåligt? Varför är det fult?

Det får ju mig att bli så stark, som person. Att växa, att våga prova nya saker. Att kasta mig utför stupet. För jag är säker på att jag kan flyga. Och jag är inte rädd.

Om du bryr dig om mig, då vill du väl att jag ska vara stark? Eller är du rädd att jag blir för stark? Vad skulle hända då?

Jag har inga svar här, bara massa frågor.

Det jag vill få fram är att vi människor måste lyfta varandra, uppmuntra varandra och unna varandra framgången.

Om du lyfter mig så lyfter jag dig.

Win win.

Och ja, kanske behöver vi kvinnor vara extra bra på detta. Istället för att kliva på varandra bör vi ta varandras händer och hjälpa varandra framåt. För vi får ofta kämpa i motvind. Och vi har det nog tufft som det är. Det minsta vi kan göra är att have each others back.

Systerskap är ett fantastiskt ord. Det rymmer respekt, kärlek, gemenskap och samförstånd. Och aldrig någonsin ska jag offra en syster för min egen framgång.

Jag är den första att lyfta fram dig.

Men jag tänker också tro på min egen förmåga. Oavsett om det anses fult. För vem tackar mig om jag ser ned på mig själv? Hur når jag himlen om jag inte vågar hoppa?

Om du lyfter mig så lyfter jag dig.

Deal?

//Madde

Kärleksförklaring till svetten

2010-10-07T22:08:00.001+02:00

Alltså, det här med svett. Kan det vara så att det är det bästa som finns?!

Jag körde intervaller på crosstrainern ikväll. Eller snarare fartlek, fast fartlek känns som ett löjligt namn när man inte kommer någonstans. Men improviserade intervaller var det, med en salig blandning av tempon, motstånd och tidsintervall- allt från 20 sekunder till 5 minuter på max, och allt från 10 sekunder till 1 minut vila emellan. Pulsen flög upp och ner som en jojo medan ansiktet avslöjade ett konstant fånigt leende.

Medan svetten fullständigt sprutade om mig och benen bara bad om mer och mer och mer, så kunde jag inte låta bli att tänka på just det här med svett.

Visst är det något vackert över det?

Att få känna hur den rinner nedför pannan, längs med ryggen, eller droppar från näsan. Jag kan nästan bli hög på känslan!

Synd att det anses som så fult att svettas, speciellt som tjej.

Fräsch ska man vara.

Lukta gott, ha fixat håret, träna snyggt, ha snygga kläder. Inget fel med snygga kläder OCKSÅ, men hey- lite fel fokus va?!

Äckligt att svettas, ofräscht.

I mina ögon är det de finaste som finns. Den glöden som brinner i ögonen på den som just kliver ut från gymet, svettig och härlig, lugn i kroppen. Den glöden hittar du ingen annanstans.

Nytränad. Underbart ord.

När jag satt på bussen på vägen hem från gymet idag, med ett alldeles genomblött linne på mig, håret svettigt och risigt och mascaran utsmetad- när alla tittade undrande på mig, en del glodde helt fräckt- då bara sträckte jag på mig, log mot dem och kände mig sjukt snygg!

Titta ni bara! Det var det värt.

Tack träningen för att du får mig att må så bra!

//Madde

RÄDD vs FRI

2010-10-05T09:39:00.003+02:00

Jag gick en tidig promenad imorse. Innan trafiken riktigt kommit igång, och innan solen börjat ge ljus åt den här dagen. Innan jag gick iväg funderade jag ett par sekunder. Ska jag ta överfallssprayen? Eller överfallslarmet?

Jag valde larmet.

Trädde in handen i öglan, så larmet vilade tryggt i handflatan, bara att dra ut sprinten utifall att.

Utifall att...

Jag funderade också ett par sekunder på musik eller inte musik. Jag älskar att träna till musik. Jag har en spellista som jag alltid kör när jag tränar ute, springer eller går. Det är samma 19 låtar som snurrar runt runt. Jag tröttnar aldrig. Det som fick mig att tveka var mörkret. Och att jag tänkte välja en ganska avsides väg. Jag älskar avsides vägar. Jag behöver dem för att min träning ska ge den effekt jag söker.
Rensa huvudet.
Vakna till liv.
Förbereda mig för en ny dag full av aktiviteter.
Men avsides vägar betyder större risker. Och musik i öronen ger mig mindre chans att upptäcka de riskerna i tid.

Jag valde musik.

När jag gick på de allra mörkaste vägarna fann jag mig själv öka på takten lite. Jag sneglade över axeln ett par gånger, kramade larmet i handen. Emellanåt ryckte jag upp mig, spände ut bröstet, blängde nästan argt ut i luften framför mig. Vägrade ta skiten, vägrade vika ner mig. Kom igen bara!

För jag är inte rädd.
Jag är försiktig, och medveten.
Men aldrig rädd.
Och aldrig, aldrig, tänker jag begränsa mig till förmån för andra. Vill jag springa i skogen så springer jag i skogen. Vill jag välja den mörkaste vägen, för att den ger mig mest harmoni i själen, då väljer jag den mörkaste vägen. Vill jag drulla hem från krogen mitt i natten så tänker jag drulla på.

Men jag tar mitt larm eller min spray med mig.
Jag ser till att ha någon i telefonen när jag kliver av bussen och går den sista biten hem.

Jag inser att jag måste. Men jag hatar det. Fy fan vad jag hatar det!!

Jag upplever verkligen att jag slits mellan två världar i detta. Jag borde vs jag vill.

Hur tänker du?

//Madde

Fuck Jante!!

2010-10-02T17:15:00.004+02:00

Miranda kastade ur sig en sådan fenomenal utmaning igår. Man skulle skriva tre saker om sig själv. Och inte bara vilka saker som helst, utan tre saker man tycker om med sig själv och sin träning.
Jag var ju bara tvungen att hänga med, såna här grejer gör under med självkänslan, och jag älskar ju att egoboosta!!

Så, tre saker som Madde tycker om med sig själv och sin träning:

1. Jag tränar för att det är roligt. Jag tränar aldrig för att bli smalare, snyggare eller för någon annans skull. Jag tränar för att det får det att glöda i hela min kropp!

2. Jag har en otrolig målmedvetenhet. Omöjligt finns inte i min värld. Allt går att genomföra, om jag bara lägger ned min själ i det.

3. Jag är duktig på att peppa andra när de tränar. Både som coach och som träningssällskap. Jag älskar att berömma andra och se dem växa, och utmana sina egna gränser.

Nu är jag galet nyfiken på att höra vad just du tycker om med dig själv!!

//Madde

Varför finns det en massa lopp med prefixet "tjej" framför?

2010-09-30T21:07:00.002+02:00

En grej jag har irriterat mig på väldigt länge nu är fenomenet att ständigt nedvärdera tjejers fysiska prestationsförmåga. Ok. Det är ett vetenskapligt bevisat faktum att män har en större fysiologisk förmåga och således kan springa både snabbare och lyfta tyngre vikter. Men! Bara för att tjejer möjligtvis springer/cyklar/simmar/skidar lite långsammare betyder ju inte det automatiskt att de inte orkar springa/cykla/simma/skida lika långt. Vaför, varför finns det något som heter Tjejklassikern? Tjejvättern? Tjejvasan? Lidingö tjejlopp? Vansbros tjejsim? Och så vidare och så vidare. Jo, jag förstår att alla kanske inte vill cykla 30 mil eller åka skidor i 9. Men varför skulle det bara innefatta kvinnor? Jag tror mycket väl att det finns män där ute som kanske inte vill lägga tid och enrgi på att genomföra en hel klassiker. Kanske inte heller en halv (För en sådan finns det också, för både tjejer och killar faktiskt. Bra.), men däremot en tredjedels. Men det får de inte. För det är för de "svaga", det vill säga kvinnorna. Varför och åter varför?

Nu säger någon säkert att tjejer kan ju faktiskt göra en hel klassiker de också om det vill. Ja, det kan de och det är väl jättebra, så har det säkert inte alltid varit (Det är möjligt att det har det, jag vet bara att det inte delats ut några diplom till kvinnor förän 1977. Och klassikern startade 1972.). Det var exempelvis inte förän vid OS 1984 som kvinnor tilläts springa marathon. Helt jävla sjukt! Här kan du läsa mer om idrott, kön och genus.

/Andréa

Lästips

2010-09-30T17:30:00.001+02:00

(Bild lånad härifrån)

Jag är en förebildssamlare. I min samling ryms mängder av personer som jag dels på ett eller annat sätt kan identifiera mig med och dels inspireras av. En av dem är boxaren Åsa Sandell. Jag lade till henne i samlingen för flera år sedan, eftersom jag tyckte att hon var en bra boxare, med en imponerande seriös utstrålning. Därför blev jag också glad när jag upptäckte att hon därtill är en skarp skribent. Ännu har jag inte läst hennes bok Bakom Garden, men jag läser alltid med stor behållning hennes krönikor och artiklar, och tänkte tipsa om ett par favoriter:

Samma runda boll för tjejer?
- Om hur synen på pojkars och flickors prestationer skiljer sig åt. Sandell skriver:

Ibland känns det som om det finns en underliggande önskan om att kvinnornas version av idrott ska vara lite finare, lite mänskligare, lite ofarligare. Att flickornas idrottande förväntas handla mer om relationer än om resultat. Men flickor är inte snällare, flickor vill vinna. De ger sig in på idrottsarenan för att de vill tävla på riktigt. Inte för att skjuta med fel fot i rätt läge. Allt annat är ett svek både mot flickorna och mot damidrotten.

Läs hela här.

Vägra kortkort i boxningsringen
- Om hur idrottsvärlden titt som tätt försöker pressa in idrottande kvinnor i normen genom påbud om att klä sig kvinnligare.

På VM i Barbados som avgjordes i dagarna syntes för första gången resultatet i ett stort mästerskap. Kvinnorna fick där själva bestämma om de ville boxas i shorts eller kjol. Och det låter ju helt ok, på pappret. Men AIBA:s formuleringar av typen "vi vill rekommendera semifinalister och finalister att använda denna dräkt, men detta är inte obligatoriskt" gjorde kanske valet mindre frivilligt än det låter.
14 av 40 damer boxades i kjol. Enligt amerikanska Times Union angav elva av dessa boxare att de var rädda för att få sämre domslut om de valde att bojkotta.
Sveriges Klara Svensson bärgade en bronsmedalj i Barbados, och fightades i byxor. "Ingen skulle väl komma på tanken att tvinga fram en annorlunda tävlingsdräkt för kvinnor i karate, taekwondo eller något liknande", säger hon till Sydsvenskan.
OS-ambassadören Anna Laurell tycker också att kjolboxning är befängd: "Inte för att jag är den mest påklädda tjejen i vanliga fall, jag har gärna kortkort men då väljer jag mina tillfällen."

Läs hela här.

Fler krönikor av Sandell finns här.

Har ni några lästips eller förebilder att dela med er av? Skriv gärna i kommentarsfältet!

/Elisabeth

Träningstips: hinderbana

2010-09-28T14:13:00.000+02:00

Om du har turen att ha en hinderbana någonstans i närheten där du bor, så rekommenderar jag starkt att du letar fram oömma kläder och drar dit! Att springa hinderbana är fysiskt och mentalt utmanande, bra styrke- och konditionsträning och framförallt väldigt roligt! En lekplats för vuxna.

Här kommer några bilder från när jag besökte skogshinderbanan vid Livgardet utanför Stockholm:

Har du några bra tips på kul och annorlunda träning? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

/Elisabeth

Tjejer- ta plats i gymet!

2010-09-28T11:21:00.002+02:00

Jag har i många år varit väldigt aktiv i gymvärlden. Jag började styrketräna när jag var 18 år, eftersom jag tyckte det var så otroligt snyggt med muskulösa axlar och ryggar. Ja, det var framförallt de utseendemässiga fördelarna jag tittade på då. Jag ville också ha svällande axlar, och en rygg som var sådär fint bred, jag gillade hur kraftfullt det såg ut!

Jag har alltså snart spenderat tio år av mitt liv på gymet. Inte dygnet runt då, jag jobbar ju också, och äter choklad emellanåt... Men jag har haft gott om tid på mig att studera gymvärlden och den könsmaktsordning som råder där.

Ofta talas det om hur långt vi kommit i utvecklingen när det gäller jämställdhet. Kvinnor får rösta, vi har rätt att göra abort, vi har rätt till lika lön för lika arbete- i alla fall på pappret, och vi har tillträde till alla offentliga lokaler på samma villkor som männen.

"Tänk på alla de kvinnor som lever i ett riktigt förtryck, som tvingas till giftemål eller som lever med våld eller hot om våld. Var tacksamma för det ni har!"

Det här är ett vanligt sätt att resonera. Jag vill dock påstå att vi har en lång väg kvar att vandra innan vi kan känna oss nöjda.

Gymet är en av de arenor som i teorin är lika tillgänglig för män som för kvinnor. Vi får vistas där när vi vill, och göra samma saker, om vi vill. I praktiken ser det dock inte lika bra ut. Jag blir ofta ganska ledsen när jag ser mig omkring i gymet.

På gruppträningspassen är deltagarna mestadels kvinnor. Bodypump är nog den enda gruppträningen där könsfördelningen är något mer jämn. Alla danspass, aerobics, core och yogapass är kvinnodominerade. Mest ledsen blir jag när jag tittar på hur pass som MRL (mage rumpa lår) och såkallade förbränningspass (tex förbränningsspinning) lockar en absolut majoritet kvinnor.

Ute i gymet fortsätter uppdelningen. Bland de fria vikterna är kvinnorna få. Ofta är gymet också upplagt så att de fria vikterna står i en separat del, medan maskinerna finns på en annan. Männen lyfter tungt, stönar högt, vågar svettas och släpper vikterna så golvet skakar. De vågar ta plats. Kvinnorna tränar ljudlöst, utan grimaser och helst utan svett. Måste man in bland hantlarna så smyger man försiktigt in, tar ett par hantlar och är noga med att inte ställa sig i vägen för någon annan.

Ni förstår att jag drar allt till sin spets här, och givetvis finns det undantag, men detta är det generella beteendemönstret.

Varför är det såhär? Vad är det som gör att kvinnor beter sig på ett sätt och män på ett annat?

Behöver kvinnorna ta mer plats?

Eller är det männen som behöver lära sig att kliva åt sidan?

Vems är ansvaret- enligt dig?!

Om jag fick önska mig något, så skulle det vara lite mer jävlar anamma på gymet.
Våga svettas!
Våga ta i!
Våga stöna och svära!
Och våga lyfta tungt, våra kropper mår bra av att få jobba!

Glöm allt du hört om att kvinnor ska lyfta lätta vikter, det finns inget som heter långa muskler. Musklerna går från ursprung till fäste, du kan inte flytta dina muskelfästen...

Lyft tungt, bli stark!

Förebygg ryggproblem, slipp lårbensfrakturer på äldre dagar och skapa dig en bättre självkänsla. För tro mig- har du en stark kropp så får du en starkare själ. Helt automatiskt!

Jag lovar.

Do it- now!!

//Madde

”Så blir du av med gravidmagen på åtta veckor”...

2010-09-27T11:49:00.000+02:00

... det är kanske en rubrik som ger den här bloggen en rekordstart? Jag menar, det är ju med sådana rubriker som kvällstidningarnas ”hälsobilagor” säljer tusentals lösnummer. Bli smal, bli sund, bli fit, ropar de ut mot en där man står i kioskkön, väntandes på att köpa en korv med bröd till stressmiddag. Skam åt den som inte trimmar sig till toppform i dessa dagar – och skam åt den slappmamma som fortfarande har dallrig mage ett par månader efter förlossning. Det är ditt val! Annika Sjöö kunde ju – du kan också!

Skönhetspressen på oss kvinnor är hård, har nog alltid varit. Men har det inte skett en förändring, till det värre? Jag kan inte minnas att man gav sig på nyförlösta kvinnor för en sisådär tio år sedan, med råd om hur gravidfettet ska brännas bort. Jag kanske minns fel. För på vissa sätt har det ju skett en positiv förändring också.

Jag minns när jag var i tolvårsåldern och började läsa VeckoRevyn. Det var på den tiden då Cindy Crawford var störst (obs: inte i fysisk bemärkelse) på catwalken, och utgjorde det mått VR-redaktionen tyckte att läsaren skulle mäta sig mot. Jag stod framför spegeln med måttbandet runt kroppen och noterade med sorg och ilska att jag redan vid tolv års ålder var tjockare än Cindy. Hon mätte de dåtida idealens 90-60-90 cm och jag var – förstås- mindre upptill och nertill, men värst av allt: tjockare i mitten! Den där 60-centimetersmidjan blev ett tankespöke som jag slogs mot i flera år. Jag gjorde de av VeckoRevyn ordinerade hundra situpsen varje dag, funderade över dieter (följde dem sällan dock, eftersom jag gillade chips mer än Cindy) och klämde på min lilla mage för att se om jag låg inom tvåcentimetersgränsen som tidigare nämnda tidning hade stipulerat. ”Nyp tag i fettet under naveln”, var deras uppmaning, ”om hudvecket blir mer än två centimeter, behöver din mage jobba”. Utropstecken! Jag nöp, mätte och grinade. I spegeln såg jag någon som inte höll måttet, fastän jag nu kan se på bilder att jag var en lång och väldigt tanig liten tjej, om än med två centimeter fett under naveln. Det satte spår, under många år.

Idag läser jag inte VeckoRevyn, däremot träningstidningar av olika slag, och jag tycker mig se en liten förändring åt ett bättre håll. Målet är i alla fall inte längre att bli så smal som möjligt, snarare sund och vältränad. Det är väl bättre? Eller? Samtidigt är pressen fortfarande där, med den grundbultade utgångspunkten att en kvinnas kropp ständigt måste förändras, förbättras. Aldrig blir man färdig i kampen mot de förutsättningar naturen givit en, och i kampen mellan dem som lägger reklammiljoner för att locka en till skräpig mat och dem som vill att man ska dieta/träna bort konsekvenserna – gärna med den specialpatenterade supermetoden som du kan köpa för bara 99 kronor i månaden – vattenflaska på köpet!

Nej, väck med kvällstidningsråden säger jag. Väck med tjejtidningarnas (om de nu fortfarande skriver dem)”hundra situps om dagen”-idioti. Bort med ideologin som säger att du aldrig duger. Och in med styrka, självkänsla, kärlek till den kropp som bär en genom livet. Jo, jag är förtjust i träning och hälsa, annars skulle jag inte vara medskribent på den här bloggen, men jag är därtill en svuren fiende till dem som hetsar oss till att jämföra oss och ogilla oss själva. Så har du nyss fött barn – grattis! Vilken prestation! Själv har jag inte gjort det, men det sägs att en förlossning är att likna vid ett maratonlopp. Du är världens starkaste. All respekt, syster.

/Elisabeth

Välkommen hit!

2010-09-27T11:08:00.000+02:00

Den här bloggen startades som ett resultat av att vi fått nog.

Nog av daltandet.
Nog av skitsnacket.
Nog av män vs kvinnor-debatten.

Lätta vikter för långa muskler.

Promenader för att förbränna fett, inte kolhydrater.

Ingen mat efter klockan 19 på kvällen.

Mat var tredje timme, och små portioner hela tiden, håller igång förbränningen.

Kvinnor fungerar si, män fungerar så.

Samtliga ovanstående- exempel på myter.
Som vi tröttnat på.
Vill du ha resultat- gör jobbet. Betala priset. Slit, kämpa, offra, och ha roligt!

Oavsett kön, oavsett bakgrund.

Vilka är då vi??

Tre brudar, hårt tränande.
Som tränar för hälsan. För att bli starkare, piggare och friskare. För att kunna försvara oss om det behövs, slå tillbaka när det krävs, och får att få energi till att ta kampen i vardagen.
Olika, men väldigt lika.

Andréa- envis löpare som avskyr orättvisor. Drömmer om att få jobba med
elitidrottare och att få äga en bullterrier. Gillar såväl army training som
yoga men springer allra helst, gärna både snabbt och långt (samtidigt)! Är
svag för synthig pop, rosa och smågodis.

Elisabeth- har med ålder (27) och visdom lyckats släppa på krav och måsten och hittat tillbaka till gymmet, där de fria vikterna - så tunga som möjligt - är favoriter. Musklerna behövs för favoritsysselsättningen Krav Maga. Instruerar i feministiskt självförsvar på fritiden.

Madeleine- bruden som aldrig kan nöja sig med lagom. Älskar att springa hur långt som helst, svinga stora kettlebells och äta mängder av choklad. Dock aldrig samtidigt. Lever efter mottot "distans och balans", och tar gärna ett glas vin på fredagen, när intervallpasset är avklarat.

I den här bloggen kan ni räkna med mycket svett, många blånaglar, en hel del schyssta tips om kost, träning och hälsa, samt en stor portion självdistans.

Häng med på vår resa mot att bli starkare, grymmare, coolare och ännu mer levande!