Boktips

Här har det ekat tomt skrämmande länge. Själv har jag hunnit få en Sixten med allt vad det innebär. Och appropå honom så kommer här ett boktips till alla blivande föräldrar, föräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder, morbröder, förskolepersonal, lärare med flera. Helt enkelt till alla de som någon gång kommer i kontakt med barn. Såhär skriver en av bokens författare; 

"Ge ditt barn 100 möjligheter istället är två handlar om hur barn redan från födseln könas till flickor och pojkar. En del sker nästan helt omedvetet medan annat sker genom mer medvetna val. Så här skriver en av bokens författare i förorden: "Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2 är boken för alla föräldrar och andra vuxna som vill ge barn fler möjligheter i en könsstereotyp vardag. När och hur könas barn och görs till flickor och pojkar? Och hur påverkar det barnens handlingsutrymme, identitet och självkänsla? Med humor och vardagsnära exempel visar författarna att genusfällor finns överallt, bland leksaker och kläder, känslor och vänskap. I boken ges praktiska tips till alla som är nyfikna på hur barn med enkla medel kan ges lika möjligheter i vardagen. Förändringsgodis för alla som vill göra lekfull, utseendemässig, språklig, vänskaplig, känslomässig och kroppslig jämställdhet." Förord av Lotta Snickare, författare och jämställdhetsexpert.

Jag och min sambo fick boken i present av några vänner för ett par dagar sedan och kan båda konstatera att det är en väldigt läsvärd bok. Även om jag (vi) ser oss som medvetna vad gäller genusfrågor (själv har jag exempelvis pluggat genusvetenskap på universitet) slås jag gång på gång hur jag trots detta omedvetet trillar i fälla på fälla. Så läs och få massvis av konkreta tips på hur du undviker dessa fällor och kan bidra till att skapa en mer jämställd barndom för våra barn.

/Andréa

Ätstörningar

Jag postade det här inlägget på min andra blogg för någon vecka sedan. Jag känner att det platsar här också, och eftersom det inte är säkert att vi har samma läsare på båda bloggarna, så får även ni som läser denna ta del av det.


Jag har som sagt fått många mail de sista dagarna. De flesta från tjejer som drömmer om Bodyfitness och behöver hjälp för att nå sina mål. Några mail har kommit från tjejer som kämpar med sin vikt, och att nå en nivå som är sund både för kropp och själ. Ett av dessa mail berörde mig extra mycket.
Otroligt många kvinnor kämpar med ätstörningar. Är det inte anorexi så är det bullimi, eller ortorexi. Vi tycks aldrig tröttna på att straffa och plåga våra kroppar. Även om jag vet hur vanligt det är så gör det alltid lika ont i mig när jag får ta del av en kvinnas kamp.


Ofta grundar sig självsvälten i en låg självkänsla. Disciplin, kontroll och rutiner är ord som cirkulerar i kvinnornas vokabulär. Jag ska ta makten över min kropp. Jag ska minsann inte falla till föga för hunger eller andra köttsliga behov. Jag bestämmer!

Inget kunde vara mer fel.

När du lever i sjukdomen är det den som bestämmer. Ångesten fattar dina beslut, rädslan driver dig till irrationella beslut. Att leva på ett ägg, en burk tonfisk och en morot en hel dag tycks helt rimligt. Att sedan gå ut och springa en mil på detta är bara en naturlig följd.
DU har ingen makt, sjukdomen styr ditt liv.


Jag vill krama om alla dessa kvinnor, ge dem all kärlek jag har över, få dem att älska sig själva igen. Värdesätta sina kroppar och sina liv. För livet är nu.

Idag.

Imorgon, om du har tur. Men det vet du inte.


Se till att ta hand om de dagar du har på den här jorden, kasta inte bort dem på ångest, hata inte dig själv, straffa inte dig själv.
Älska, vårda, uppskatta. Både dig själv och alla omkring dig. Sträva efter att lämna jorden som en vackrare plats än du fann den. Och njut av varje sekund.


Ta dig tid att smaka på den krispiga morgonluften. Ge dig möjlighet att sitta ned en stund i solen och bara finnas. Ägna en stund åt att se allt fantastiskt som finns rakt framför dig. Lägg din energi på att skapa ett fantastiskt liv, njut och upplev!

Våga, kämpa och skapa!

För du är fantastisk! Precis som du är! Med dina valkar, med dina sneda ögon, med din spetsiga näsa, med din stora rumpa, eller dina smala ben. Du är unik och underbar!


Jag kan inte säga hur vi ska ta oss ur detta destruktiva liv som många av oss skapat. Jag vet bara att livet är för kort för att slösas bort. Och om du väljer lyckan så är möjligheterna oändliga.


Sky is the limit! För oss alla, varje dag!!

//Madde


Pilgrimsleden, Spanien, augusti 2009

Bröllopsform

Jag har funderat ett tag på det här med vikthets. Vikthets i allmänhet och vikthets i samband med bröllop i synnerhet. Jag tror att de flesta kvinnor någon gång lidit av vikthets, jag har definitivt gjort det, och nästan alla tjejer jag känner har en historia med ett mer eller mindre sjukt ät/träningsbeteende.

Andréa har skrivit så klokt här och här  tidigare om vikthets i samband med graviditet och postgraviditet. Den här gången tänkte jag att vi skulle titta lite närmare på vikthets i samband med giftemål.

Ett bröllop är förmodligen en av de mest minnesvärda händelserna i livet för de som bestämmer sig för att gifta sig. Ett starkt löfte om att dela varandras kamp, respektera varandras drömmar och vara varandras stöd. En otroligt kraftfull och fin tanke om du frågar mig. Men tyvärr alldeles för ofta förknippat med ovan nämnda vikthets.

"Kom i form till den stora dagen!"

"Så kommer du i din drömklänning!"

"Bli redo för äktenskapet- tappa 5 kg på fyra veckor!"

Hur många av er tror att ovanstående rubriker skulle kunna vända sig till killar?

Fundera en stund... hur skulle det se ut om Café eller Moore pryddes av en av dem? De flesta skulle nog skratta och tro att det var någon slags ironi. Om samma rubrik prydde Elle, Damernas värld eller något annat magasin riktat till kvinnor skulle vi inte höja ett ögonbryn.

Varför skapa sådan ångest kring något så spännande? Varför intalar ni er att ni måste förändra er för att duga? Ni har ju uppenbarligen varit alldeles perfekta, precis som ni är, hittills... Vem får er att tro att ni måste pressa ned er två klänningsstorlekar för att duga? För att vandra upp till altaret med någon som redan älskar er, och vill ha er precis som ni är?

Nej, släpp ångesten och kraven. Fokusera på att skapa precis den dagen ni drömt om, med den människan ni drömt om, och njut av stunden istället för att analysera om magen syns i just den vinkeln ni står just nu.

Och vet ni- klänningar går att sy ut! Så det är lugnt, ta en knäck till. Vem bryr sig?! :)

//Madde

Nya utmaningar som stärker

Jag har börjat dansa salsa. Jag har faktiskt drömt om att lära mig dansa salsa i ungefär sju år. Det är lite sjukt när jag tänker på det. Vissa drömmar är tydligen väldigt svåra att uppfylla. Men sent ska syndaren vakna, nu dansar jag som en gud! Eller i alla fall vill jag tro det.

Jag har dansat i sex veckor. En timme varje tisdag. En timme som jag först längtar till i sex dagar, sedan njuter av till 110 % medan den varar, och till sista tänker tillbaka på i ett dygn, och bara flinar.

Dansen får mig att bubbla inombords på ett helt nytt sätt. Löpningen, min vanliga sysselsättning, och min största passion, kan inte mäta sig med vad dansen ger. Jag är så stolt, så mallig och så lycklig. Över att jag äntligen tagit mig för att lära mig. Att jag utmanar mig själv genom att göra något helt nytt för mig, och över att jag faktiskt gör det bra!

Men jag är också rädd. Osäker. Liten.

Jag är van att veta hur man gör, och vara säker i min roll. Här är jag utlämnad. Utmanad. Uttittad??

Efter fem gånger på kursen började jag känna mig kaxig. Jag snurrade vant och snyggt runt på dansgolvet, hade stenkoll på fotisättningar, viktförflyttningar, häl, tå och ögonkontakt. Så jag bestämde mig för att utmana mig själv lite till.

Jag gick ut och dansade. På en klubb, dit alla kursdeltagare går, nybörjarkurs, fortsättning 1,2, 3 och 4. Just den här kvällen var dock jag den enda nybörjaren. Och jag gick dit ensam. Smart drag? Nej, men typiskt mig. Om du inte hoppar så får du aldrig veta om du kan flyga. Så jag hoppade.

Det gick väl medelmåttigt får jag säga. Några danser gick enormt bra, några blev totalt kaos. Hittade en vänlig själ som hade tålamodet och tydligheten. Då dansade jag riktigt bra. Ögonkontakt och allt. En annan kunde knappt föra, då kan jag inte följa. Pinsamt var ordet. Men lärorikt. Jag har lång väg kvar att vandra.

På vägen hem satt jag och log för mig själv. Tänkte på vilket galet mission det var att gå på salsaklubb, efter att endast ha dansat fem timmar i hela mitt liv. Självinsikt är inte en sjukdom jag lider av sådär jättemycket. Men vilja, det viruset bär jag kroniskt. Och mod.

Mod är viktigt. Vi måste våga för att vinna. Fin klyscha det där. Många är de som inte vågar. Som vill så mycket men aldrig gör. Och sedan ångrar. Jag vill inte ångra något! Allra minst att jag inte vågade. Jag älskar att kasta mig ut, testa om jag kan flyga. Ibland kraschar jag, men det är okej. Jag repar mig, borstar av mig och försöker igen. Och sakta sakta blir jag starkare och tuffare. Tills inga misslyckanden kan slå ned mig. Jag gillar den tanken. Jag bygger upp min självkänsla, steg för steg.  Jag utvidgar min box, gör den större och större, river ned murarna, bygger nya broar, hittar nya utmaningar. Gör min egen värld större och rikare.

Så jag tänker gå dit igen, denna vecka. Jag ska minsann lära mig dansa på riktigt. Jag ska bli grym! Och det enda sättet att bli bra är att öva. Och då måste man våga. Så jag vågar, ännu en gång. Jag tar med mig en fellow noob denna gång. Så kan vi vara två som skäms. Och utvecklas.

Bra idé!!

//Madde

När systerskapet inte är välkommet

Jag har funderat både hit och dit på om jag ska skriva det här inlägget eller inte. Men jag måste ventilera. Och det är ju det vi har bloggen till, ventilera våra frustrationer.

Jag lägger ibland märke till en kvinna på gymet. Hon är ett par år äldre än mig, men bara några. Hon är ganska smal, tränar ofta flera timmar i sträck. Ser inte speciellt glad ut när hon tränar, mest plågad faktiskt. Men men, vad vet jag.

För ett par veckor sedan stod vi på varsin crosstrainer, bredvid varandra. Efter ett tag klev hon av och började pilla med sin mobil. Jag gillar inte att stirra ut folk men hon utstrålade något obehagligt, så jag kunde inte låta bli att titta dit. Mycket riktigt, hon grät.

Först gjorde jag ingenting, fortsatte bara snegla, men efter någon minut kunde jag inte låta bli att fråga om allt var okej. Hon berättade att hon haft sönder sin telefon, och att hon väntade samtal från jobbet. Jag beklagade detta och sa att personalen i receptionen  säkert kunde hjälpa henne ringa jobbet från gymets telefon. Nej, det kom inte på fråga, hon hade inte numret dit, hon hade fått jobbet så nyligt.

Jag berättade vidare att de säkert kunde hjälpa henne leta upp telefonnumret på nätet, men nej, det var ingen idé, hon skulle ändå förlora jobbet sade hon.

Jag lämnade henne ifred, något förbryllad. Det var ett så märkligt sätt att se på saken.

I min värld löser jag allt, framförallt om någon hjälper mig att orka när jag själv är svag. För det är jag såklart, lite då och då. Och man orkar inte alltid själv, men om någon ställer sig upp och orkar åt mig, då tar jag tacksamt emot det. För mig är det att vara stark- att våga vara svag.

Jag funderade ett tag och gick sedan fram till kvinnan igen, och erbjöd henne att sätta sitt telefonkort i min telefon, för att på så sätt kunna få fram numret. Hon bara skakade på huvudet och upprepade att hon skulle förlora jobbet, och få söka ett nytt. Vill du prata? frågade jag då, lite försiktigt. Nej, bara huvudskakning och upprepande. Jag får söka nytt jobb imorgon.

Maktlös är ett bra ord för vad jag kände då.

Problemet var här att kvinnan (så som jag upplevde det) hade gett upp. Hon hade ingen som helst energi att kämpa. Och mitt försök att hjälpa, att finnas där, att vara stark åt henne, det föll inte alls i god jord. Istället upplevde jag att hon önskade att jag skulle lämna henne i fred. Hon hade redan satt sig tillrätta i offerrollen.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Rent instinktivt reagerar jag som jag gjorde, jag vill hjälpa till. Framförallt för att hon var kvinna. Jag har en stark känsla i mig för systerskap och lojalitet mot mina medsystrar. Jag såg också en väldigt svag själ, som nog hade mått gott av att få prata ut lite, få en axel att luta sig emot. Jag tror inte hon har någon sådan, då skulle hon inte alltid se så fasligt olycklig ut.

Samtidigt har jag ju absolut ingenting att göra med hennes privatliv. Jag borde ju skita fullständigt i hur hon mår, och hon kanske bara tyckte det var jobbigt att någon lade sig i. Hon kände kanske inte alls att jag gjorde det av kärlek. Från en syster till en annan.

Om en nära vän mår så dåligt att hon avskärmar sig och tackar nej till erbjuden hjälp, ja då kan det ibland vara berättigat att tvinga på den hjälpen. Säg att hon blir slagen av sin man, eller lider av ätstörningar. Då behövs en stadig hand utifrån, som styr upp läget. Även om hon inte förstår det just då, och kanske inte visar någon tacksamhet förrän långt senare.

Men för en okänd kvinna, vilka regler gäller då??

Jag har ju ingen rätt att lägga mig i, och inte heller någon skyldighet. Men om jag vill, ändå??

Vad hade ni gjort??

//Madde

Tjej eller kille?

Det pågår en liten debatt om huruvida det är ok eller inte ok att genom ultraljud ta reda på sitt kommande barns kön. Jag respekterar de som väljer att göra detta och jag kan delvis förstå vissa av skälen till att man vill veta. Men ärligt talat; är det inte ett kliv bakåt att ange "att man vill veta vad man ska köpa för kläder och hur man ska inreda barnrummet" som skäl?

Jag säger inte att man inte kan få klä sin lilla tjej i något rosa ibland eller sin lilla kille i blått då och då. Jag säger inte att precis allt måste vara könsneutralt, men ärligt; varför ska man inreda annorlunda beroende om om det är en tjej- eller killbebis som ligger där inne?

(Ja, det här hade kanske inte så mycket med träning att göra, men någonstans måste man ju göra av sin frustration.)

Självförsvarskurs för kvinnor i Göteborg

Facebook är bra skit. Idag landade en inbjudning i min facebook, om en självförsvarskurs för kvinnor. Det är Kristinedals träningscenter som anordnar detta fantastiska. Såhär står det:

Nu arrangerar Kristinedals träningscenter ett seminarium med fokus på några av de vanligaste hotsituationerna mot kvinnor. Instruktör är Kristina Fahlén som har en bakgrund inom bland annat kick boxning, WTF Tae kwon do och Krav Maga.

Innehåll:
• Slag- och sparktekniker
• Försvar mot fasthållning och strypning
...• Hur man kan minska risken att hamna i farliga situationer
• Mentalträning och stresshantering

Seminariet är öppet för alla oavsett förkunskaper,
minimiålder 18 år eller 15 år med målsmans underskrift.

Plats: Kristinedals träningscenter, Göteborg
Datum: Torsdag den 25 november
Tid: 17.30-20.30 med ett kortare avbrott för medhavd fika.
Pris: 150 kr (för dig med aktivt kort 100 kr)

Anmälan:
Anmälan görs i receptionen och betalning sker i samband med anmälan.

Klädsel: Bekväma träningskläder och gymnastikskor. Ta även gärna med överdragströja då vi kommer att vara stillasittande under perioder.

Vet ni- 150 kronor är en billig kostnad för att lära sig värja sig om en våldsam situation uppstår. Det enda jag vänder mig mot är "Hur man kan minska risken att hamna i farliga situationer". I min värld ska jag kunna gå naken genom stan utan risk, och säga/göra vad som helst utan att behöva vara rädd att reta upp en man. Men ja, min värld är inte den riktiga världen, så jag inser också att jag måste tänka mig för och ibland välja att just minska mina risker.


Jag tänker i alla fall garanterat gå kursen!!

 

Bild lånad från: genusnytt.files.wordpress.com  

//Madde