... det är kanske en rubrik som ger den här bloggen en rekordstart? Jag menar, det är ju med sådana rubriker som kvällstidningarnas ”hälsobilagor” säljer tusentals lösnummer. Bli smal, bli sund, bli fit, ropar de ut mot en där man står i kioskkön, väntandes på att köpa en korv med bröd till stressmiddag. Skam åt den som inte trimmar sig till toppform i dessa dagar – och skam åt den slappmamma som fortfarande har dallrig mage ett par månader efter förlossning. Det är ditt val! Annika Sjöö kunde ju – du kan också!
Skönhetspressen på oss kvinnor är hård, har nog alltid varit. Men har det inte skett en förändring, till det värre? Jag kan inte minnas att man gav sig på nyförlösta kvinnor för en sisådär tio år sedan, med råd om hur gravidfettet ska brännas bort. Jag kanske minns fel. För på vissa sätt har det ju skett en positiv förändring också.
Jag minns när jag var i tolvårsåldern och började läsa VeckoRevyn. Det var på den tiden då Cindy Crawford var störst (obs: inte i fysisk bemärkelse) på catwalken, och utgjorde det mått VR-redaktionen tyckte att läsaren skulle mäta sig mot. Jag stod framför spegeln med måttbandet runt kroppen och noterade med sorg och ilska att jag redan vid tolv års ålder var tjockare än Cindy. Hon mätte de dåtida idealens 90-60-90 cm och jag var – förstås- mindre upptill och nertill, men värst av allt: tjockare i mitten! Den där 60-centimetersmidjan blev ett tankespöke som jag slogs mot i flera år. Jag gjorde de av VeckoRevyn ordinerade hundra situpsen varje dag, funderade över dieter (följde dem sällan dock, eftersom jag gillade chips mer än Cindy) och klämde på min lilla mage för att se om jag låg inom tvåcentimetersgränsen som tidigare nämnda tidning hade stipulerat. ”Nyp tag i fettet under naveln”, var deras uppmaning, ”om hudvecket blir mer än två centimeter, behöver din mage jobba”. Utropstecken! Jag nöp, mätte och grinade. I spegeln såg jag någon som inte höll måttet, fastän jag nu kan se på bilder att jag var en lång och väldigt tanig liten tjej, om än med två centimeter fett under naveln. Det satte spår, under många år.
Idag läser jag inte VeckoRevyn, däremot träningstidningar av olika slag, och jag tycker mig se en liten förändring åt ett bättre håll. Målet är i alla fall inte längre att bli så smal som möjligt, snarare sund och vältränad. Det är väl bättre? Eller? Samtidigt är pressen fortfarande där, med den grundbultade utgångspunkten att en kvinnas kropp ständigt måste förändras, förbättras. Aldrig blir man färdig i kampen mot de förutsättningar naturen givit en, och i kampen mellan dem som lägger reklammiljoner för att locka en till skräpig mat och dem som vill att man ska dieta/träna bort konsekvenserna – gärna med den specialpatenterade supermetoden som du kan köpa för bara 99 kronor i månaden – vattenflaska på köpet!
Nej, väck med kvällstidningsråden säger jag. Väck med tjejtidningarnas (om de nu fortfarande skriver dem)”hundra situps om dagen”-idioti. Bort med ideologin som säger att du aldrig duger. Och in med styrka, självkänsla, kärlek till den kropp som bär en genom livet. Jo, jag är förtjust i träning och hälsa, annars skulle jag inte vara medskribent på den här bloggen, men jag är därtill en svuren fiende till dem som hetsar oss till att jämföra oss och ogilla oss själva. Så har du nyss fött barn – grattis! Vilken prestation! Själv har jag inte gjort det, men det sägs att en förlossning är att likna vid ett maratonlopp. Du är världens starkaste. All respekt, syster.
/Elisabeth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vi blir jätteglada när ni kommenterar och tycker till!!