Det fysiska och det mentala

Hej på er. Länge sedan sist. Jag har inte skrivit på ett tag. Livet har kommit emellan och bland annat bloggande och träning har fått stå tillbaka.

Jag är lite av en tränings-periodare. Mina frånvaroperioder är sällan långa, men ibland händer det att jag står över träningen någon vecka, för att jag inte orkar hinna. Det gör mig inte så mycket. Jag vet att jag alltid hittar tillbaka till lusten, tiden och orken och att det sällan tar särskilt lång tid att hitta dit. De senaste månaderna har varit något av ett undantag dock. Det har kännts okej men inte jättteroligt att gå till gymmet eller passet. Men jag tror att det vände ikväll. Äntligen var det återigen sådär uppfyllande, jublande roligt!

Jag tränar Krav Maga. Ett slags självförsvarssystem kan man kalla det. Det är effektivt, ganska hårt och väldigt utvecklande. Det är baserat på enkla, effektiva tekniker och stärker både fysiken och psyket.

Ikväll övade vi på uppmärksamhet, att lägga märke till omgivningen, genom att röra oss i en miljö där några bar vapen och vi tränade på att hantera flera angripare. Jag är blåslagen, har en begynnande lårkaka och känner mig glad, stark och trygg.

Det är inte så många tjejer som tränar i min klubb. Vi är sex, sju stycken i en grupp på totalt cirka tjugofem. Inte oväntat, men tråkigt förstås. Tråkigt är också att jag tycker mig ha noterat att några av tjejerna mest bara tränar med varandra i de övningar man kör i par eller smågrupper. Inte heller det är särskilt överraskande.

Det är inte lätt att ha självförtroendet att gå fram till en okänd snubbe och erbjuda sig att köra tillsammans. Det är lätt att tänka att man inte vill dra ner kvaliteten på hans träning om man själv känner sig sämre, eller är fysiskt mindre. Eller så är man rädd att inte kunna stå emot slag och sparkar från någon som är stor och tung. Själv tar jag mig det utrymmet, för att få ut maximalt av träningen - både fysiskt och psykiskt. Självförsvar handlar lika mycket om bådadera. Jag kastar därför blygsamhet och dåligt självförtroende överbord när jag går in i träningssalen och provar så många träningspartners jag kan.

Jag vill prova på att ta sparkar från den tyngsta karln, bara för att få veta att jag kan. Jag kör gärna mot den som ser elakast och starkast ut, för den tänker jag att jag inte behöver hålla igen emot. Så får jag mest ut av träningen och även om jag är fysiskt mindre, vet jag numera att jag har tillräckligt att komma med för att erbjuda min träningskamrat rejält med motstånd.

Det  handlar inte så mycket om fysik för övrigt, som det handlar om inställning. Att kunna trycka på on-läge och ge allt i en övning. Att inte ursäkta sig, utan att ta på allvar det som ska tas på allvar - både övningen och mig själv. Det är inte en självklar inställning, när man som tjej i så många situationer fått lära sig precis det motsatta. Det kräver några blåmärken, inspirerande medsystrar och mycket träning. Men det går. Och ingenting kunde vara mer värt det.

/Elisabeth