Fettförakt

Jag dras till skräp-tv som flugor till dynga. Men Biggest Loser har jag i stort sett hållit mig undan. Den svenska varianten alltså. Den amerikanska har jag följt tidigare, och - som så många andra - förfasat mig, men utan att riktigt vilja stänga av. Det är helt enkelt något som kittlar till fortsatt tittande. De vet vad de gör, producenterna bakom sådana här program.

Men jag kan inte låta bli att reta mig på det. På tjockismobbingen. För det är väl vad det går ut på, egentligen? Ja, förutom att tjäna reklampengar förstås. De tjänas genom att man förstår att det säljer att göra mobbing-tv.

Jag vet att jag låter som om jag kom direkt från år 1998. Minns ni Robinsondebatten när det programmet satte igång? Det blev folkstorm när tittarna insåg att i det här programmet skulle man rösta ut varandra. Taskigt ju! Det bojkottades och rasades - innan vi alla satt där och hejade och hatade. Det är lätt att tio år senare tycka att det var en naiv tid, då när ö-rådet i Robinson var något att bojkotta. Nu, efter Big Brother, Farmen, Paradise Hotel, Tjockholmen och så vidare, är det svårt att förstå vad man var upprörd över. Alla dubier är bortslipade och jag hittar mig själv i soffan, slötittande på PT-Jill i magruteexponerande top, som skriker åt gråtfärdiga deltagare att de ska jobba hårdare. Men, som sagt, jag gillar det inte.

Det har förts en debatt om Biggest Loser, där ett motargument löd något i stil med att det är fel, ja till och med taskigt, att kalla konceptet för förnedrings-tv eftersom deltagarna själva inte känner sig förnedrade. Det  blir så att säga påpekandet att programmet är förnedrande, som förnedrar. Jag förstår den poängen. Men mina invändningar handlar inte om hur just de här deltagarna upplever sitt deltagande i programmet, utan om strukturerna som ligger bakom, som gör att ett sådant här program blir en framgång. Och det, hävdar jag, handlar om att det finns ett förakt mot fetma idag. Det finns mängder av vittnesmål om det. Att om man är överviktig, blir man sämre behandlad än oss smala. Man blir utittad, får oönskade råd, kanske välmenta, men säkert tröttsamma i längden. Varför har vi så svårt att acceptera fetma?

Missförstå mig inte, jag tycker att det är viktigt med folkhälsa. Jag tycker att det bör läggas mer tid till skolidrott - och att lärare bör ges kunskaper om hur man gör den bättre för tjejer (men det är ett ämne som är för stort för att utveckla i det här inlägget) -, att skolmaten borde bli bättre, att tobaksskatt är bra skit (fast jag snusar själv) och så vidare. Heja alkoholmonopolet och höj stödet till idrottsrörelsen. Det är bra om människor får så mycket stöd och kunskap som möjligt om hur man ska göra för att hålla sig frisk och sund.

Men det här fördömandet av individer som av en eller annan anledning lagt på sig vikt, det ogillar jag starkt. Och när jag tittar på Biggest Loser, så kommer jag inte runt att konceptet är att tittarna ska förfasa sig, fördöma. Säkert skulle producenterna hävda att tanken är att inspirera. Men jag köper det inte. Precis som jag inte köper Anna Skippers "Du är vad du äter", när hon lassar upp deltagarnas fett- och snabba-kolhydraterstinna veckomeny på ett långbord. Inspirerande? Nej, det är tv-mässigt. Till för att skapa känslor hos tittaren - i de här fallen en känsla av äckel och möjligen överlägsenhet. För varje avsnitt jag ser, känner jag mig som en lite sämre människa.

Vad tror ni att det här beror på, att vi i vårt samhälle ser ner så på fetma?