Jag gick en tidig promenad imorse. Innan trafiken riktigt kommit igång, och innan solen börjat ge ljus åt den här dagen. Innan jag gick iväg funderade jag ett par sekunder. Ska jag ta överfallssprayen? Eller överfallslarmet?
Jag valde larmet.
Trädde in handen i öglan, så larmet vilade tryggt i handflatan, bara att dra ut sprinten utifall att.
Utifall att...
Jag funderade också ett par sekunder på musik eller inte musik. Jag älskar att träna till musik. Jag har en spellista som jag alltid kör när jag tränar ute, springer eller går. Det är samma 19 låtar som snurrar runt runt. Jag tröttnar aldrig. Det som fick mig att tveka var mörkret. Och att jag tänkte välja en ganska avsides väg. Jag älskar avsides vägar. Jag behöver dem för att min träning ska ge den effekt jag söker.
Rensa huvudet.
Vakna till liv.
Förbereda mig för en ny dag full av aktiviteter.
Men avsides vägar betyder större risker. Och musik i öronen ger mig mindre chans att upptäcka de riskerna i tid.
Jag valde musik.
När jag gick på de allra mörkaste vägarna fann jag mig själv öka på takten lite. Jag sneglade över axeln ett par gånger, kramade larmet i handen. Emellanåt ryckte jag upp mig, spände ut bröstet, blängde nästan argt ut i luften framför mig. Vägrade ta skiten, vägrade vika ner mig. Kom igen bara!
För jag är inte rädd.
Jag är försiktig, och medveten.
Men aldrig rädd.
Och aldrig, aldrig, tänker jag begränsa mig till förmån för andra. Vill jag springa i skogen så springer jag i skogen. Vill jag välja den mörkaste vägen, för att den ger mig mest harmoni i själen, då väljer jag den mörkaste vägen. Vill jag drulla hem från krogen mitt i natten så tänker jag drulla på.
Men jag tar mitt larm eller min spray med mig.
Jag ser till att ha någon i telefonen när jag kliver av bussen och går den sista biten hem.
Jag inser att jag måste. Men jag hatar det. Fy fan vad jag hatar det!!
Jag upplever verkligen att jag slits mellan två världar i detta. Jag borde vs jag vill.
Hur tänker du?
//Madde
Mm det är verkligen helt sjukt att det skall behöva vara så här! Jag kan dock erkänna att jag är småskraj när jag går hem på kvällarna själv när det är avsides...
SvaraRaderaDet som är ännu mer sjukt är att det idag inte ens hjälper att prata i telefon. Det var ju inte längesedan det var en tjej som pratade i telefon för att on var rädd när hon gick hem och ändå blev mördad, familjen hörde bara hur det skrek i luren. En annan tjej i norde pratade med sin pojkvän i telefon för hon var rädd och ändå blev hon våldtagen. Trots telefonen!
Jag tycker det är så sjukt att det skall vara såhär...vad är det för samhälle vi hamnat i?
Instämmer med vartenda ord! Helt sjukt att man som tjej ska behöva var räddd! Jag måste erkänna att jag undviker mörka skogen på kvällen...om jag inte vet att det är en massa folk där som springer.
SvaraRaderaDet är helt rätt som du valde att göra, brösta upp dig och vägra vara rädd! Jag tänker alltid likadant; jag väljer att se stark, självsäker och pigg ut! Jag har hört att man kan välja själv om man ska se ut som ett lämpligt "offer" eller ej, och att det faktiskt har väldigt stor betydelse. Tyvärr räcker inte det alltid och det är helt rätt att vara medveten, tala om för någon vart man ska och hur länge man planerar att vara borta tex. Prata i telefonen, eller ta med sig ett larm.
SvaraRaderaJag brukar omedvetet scanna av min tur efter alternativa vägar och noterar alltid var jag senast mötte någon. Bara ifall att.
Men som du säger, inte för att jag tänker vara rädd!
Det är verkligen inte okej att man ska behöva vara rädd!! Men att vara medveten och ha ögonen öppna är ju det minsta man kan göra. Det gäller bara att tänka på att inte lägga all uppmärksamhet på personen i luren när man går hem från bussen (eller vad man nu gör) utan ha koll också.
SvaraRaderaSjälv är jag mörkrädd som tusan så om jag skulle ha spray eller larm med mig skulle det bli för mycket att vara rädd för - både mörker och busar, liksom - så jag kör utan. Men mobilen är alltid med!
Tack för att ni delar med er av era tankar! Det är ett svårt dilemma och det finns tyvärr inga rätta svar, bara olika sätt att hantera en problematik vi alla tvingas leva med.
SvaraRaderaMadde
Ja, det är ett svårt dilemma!
SvaraRaderaMEN. Jag vill minnas att det är fler män än kvinnor som råkar ut för våldsbrott utomhus (kvinnor bli väl oftast slagna av dem vi lever med) - och ändå är det vi tjejer som ska vara rädda? Är det en befogad rädsla eller har vi bara fått inpräntat i huvudet sen vi var små att vi ska vara rädda för fula gubbar?
Ellen: Ja, det stämmer att kvinnor oftast drabbas av våld i hemmet. Det våld vi utsätts för utomhus skulle jag dock vilja påstå är värre än det männen drabbas av. Inte för att på något sätt nedvärdera det ett rånoffer går igenom i form av trauman och skräck, men jag blir hellre rånad och nedslagen än våldtagen, vilken dag som helst. Fysisk smärta är en sak men det sexuella våldet lämnar helt andra spår.
SvaraRaderaMadde
Vilken bra text! Håller helt med dig. Tar hellre taxi en gång extra än en gång för lite, tvingar någon att hålla mig sällskap genom telefonen om man måste gå när det är mörkt. Inte rädd (eller ja...lite kanske) men väldigt försiktigt. Jag är alldeles för rädd om mig själv för att låta bli!
SvaraRaderaAnnelie: Tack för din kommentar! Ja, bättre att vara för försiktig tycker jag...
SvaraRaderaMadde