När systerskapet inte är välkommet

Jag har funderat både hit och dit på om jag ska skriva det här inlägget eller inte. Men jag måste ventilera. Och det är ju det vi har bloggen till, ventilera våra frustrationer.

Jag lägger ibland märke till en kvinna på gymet. Hon är ett par år äldre än mig, men bara några. Hon är ganska smal, tränar ofta flera timmar i sträck. Ser inte speciellt glad ut när hon tränar, mest plågad faktiskt. Men men, vad vet jag.

För ett par veckor sedan stod vi på varsin crosstrainer, bredvid varandra. Efter ett tag klev hon av och började pilla med sin mobil. Jag gillar inte att stirra ut folk men hon utstrålade något obehagligt, så jag kunde inte låta bli att titta dit. Mycket riktigt, hon grät.

Först gjorde jag ingenting, fortsatte bara snegla, men efter någon minut kunde jag inte låta bli att fråga om allt var okej. Hon berättade att hon haft sönder sin telefon, och att hon väntade samtal från jobbet. Jag beklagade detta och sa att personalen i receptionen  säkert kunde hjälpa henne ringa jobbet från gymets telefon. Nej, det kom inte på fråga, hon hade inte numret dit, hon hade fått jobbet så nyligt.

Jag berättade vidare att de säkert kunde hjälpa henne leta upp telefonnumret på nätet, men nej, det var ingen idé, hon skulle ändå förlora jobbet sade hon.

Jag lämnade henne ifred, något förbryllad. Det var ett så märkligt sätt att se på saken.

I min värld löser jag allt, framförallt om någon hjälper mig att orka när jag själv är svag. För det är jag såklart, lite då och då. Och man orkar inte alltid själv, men om någon ställer sig upp och orkar åt mig, då tar jag tacksamt emot det. För mig är det att vara stark- att våga vara svag.

Jag funderade ett tag och gick sedan fram till kvinnan igen, och erbjöd henne att sätta sitt telefonkort i min telefon, för att på så sätt kunna få fram numret. Hon bara skakade på huvudet och upprepade att hon skulle förlora jobbet, och få söka ett nytt. Vill du prata? frågade jag då, lite försiktigt. Nej, bara huvudskakning och upprepande. Jag får söka nytt jobb imorgon.

Maktlös är ett bra ord för vad jag kände då.

Problemet var här att kvinnan (så som jag upplevde det) hade gett upp. Hon hade ingen som helst energi att kämpa. Och mitt försök att hjälpa, att finnas där, att vara stark åt henne, det föll inte alls i god jord. Istället upplevde jag att hon önskade att jag skulle lämna henne i fred. Hon hade redan satt sig tillrätta i offerrollen.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Rent instinktivt reagerar jag som jag gjorde, jag vill hjälpa till. Framförallt för att hon var kvinna. Jag har en stark känsla i mig för systerskap och lojalitet mot mina medsystrar. Jag såg också en väldigt svag själ, som nog hade mått gott av att få prata ut lite, få en axel att luta sig emot. Jag tror inte hon har någon sådan, då skulle hon inte alltid se så fasligt olycklig ut.

Samtidigt har jag ju absolut ingenting att göra med hennes privatliv. Jag borde ju skita fullständigt i hur hon mår, och hon kanske bara tyckte det var jobbigt att någon lade sig i. Hon kände kanske inte alls att jag gjorde det av kärlek. Från en syster till en annan.

Om en nära vän mår så dåligt att hon avskärmar sig och tackar nej till erbjuden hjälp, ja då kan det ibland vara berättigat att tvinga på den hjälpen. Säg att hon blir slagen av sin man, eller lider av ätstörningar. Då behövs en stadig hand utifrån, som styr upp läget. Även om hon inte förstår det just då, och kanske inte visar någon tacksamhet förrän långt senare.

Men för en okänd kvinna, vilka regler gäller då??

Jag har ju ingen rätt att lägga mig i, och inte heller någon skyldighet. Men om jag vill, ändå??

Vad hade ni gjort??

//Madde