Nya utmaningar som stärker

Jag har börjat dansa salsa. Jag har faktiskt drömt om att lära mig dansa salsa i ungefär sju år. Det är lite sjukt när jag tänker på det. Vissa drömmar är tydligen väldigt svåra att uppfylla. Men sent ska syndaren vakna, nu dansar jag som en gud! Eller i alla fall vill jag tro det.

Jag har dansat i sex veckor. En timme varje tisdag. En timme som jag först längtar till i sex dagar, sedan njuter av till 110 % medan den varar, och till sista tänker tillbaka på i ett dygn, och bara flinar.

Dansen får mig att bubbla inombords på ett helt nytt sätt. Löpningen, min vanliga sysselsättning, och min största passion, kan inte mäta sig med vad dansen ger. Jag är så stolt, så mallig och så lycklig. Över att jag äntligen tagit mig för att lära mig. Att jag utmanar mig själv genom att göra något helt nytt för mig, och över att jag faktiskt gör det bra!

Men jag är också rädd. Osäker. Liten.

Jag är van att veta hur man gör, och vara säker i min roll. Här är jag utlämnad. Utmanad. Uttittad??

Efter fem gånger på kursen började jag känna mig kaxig. Jag snurrade vant och snyggt runt på dansgolvet, hade stenkoll på fotisättningar, viktförflyttningar, häl, tå och ögonkontakt. Så jag bestämde mig för att utmana mig själv lite till.

Jag gick ut och dansade. På en klubb, dit alla kursdeltagare går, nybörjarkurs, fortsättning 1,2, 3 och 4. Just den här kvällen var dock jag den enda nybörjaren. Och jag gick dit ensam. Smart drag? Nej, men typiskt mig. Om du inte hoppar så får du aldrig veta om du kan flyga. Så jag hoppade.

Det gick väl medelmåttigt får jag säga. Några danser gick enormt bra, några blev totalt kaos. Hittade en vänlig själ som hade tålamodet och tydligheten. Då dansade jag riktigt bra. Ögonkontakt och allt. En annan kunde knappt föra, då kan jag inte följa. Pinsamt var ordet. Men lärorikt. Jag har lång väg kvar att vandra.

På vägen hem satt jag och log för mig själv. Tänkte på vilket galet mission det var att gå på salsaklubb, efter att endast ha dansat fem timmar i hela mitt liv. Självinsikt är inte en sjukdom jag lider av sådär jättemycket. Men vilja, det viruset bär jag kroniskt. Och mod.

Mod är viktigt. Vi måste våga för att vinna. Fin klyscha det där. Många är de som inte vågar. Som vill så mycket men aldrig gör. Och sedan ångrar. Jag vill inte ångra något! Allra minst att jag inte vågade. Jag älskar att kasta mig ut, testa om jag kan flyga. Ibland kraschar jag, men det är okej. Jag repar mig, borstar av mig och försöker igen. Och sakta sakta blir jag starkare och tuffare. Tills inga misslyckanden kan slå ned mig. Jag gillar den tanken. Jag bygger upp min självkänsla, steg för steg.  Jag utvidgar min box, gör den större och större, river ned murarna, bygger nya broar, hittar nya utmaningar. Gör min egen värld större och rikare.

Så jag tänker gå dit igen, denna vecka. Jag ska minsann lära mig dansa på riktigt. Jag ska bli grym! Och det enda sättet att bli bra är att öva. Och då måste man våga. Så jag vågar, ännu en gång. Jag tar med mig en fellow noob denna gång. Så kan vi vara två som skäms. Och utvecklas.

Bra idé!!

//Madde