Om vikthets i samband med graviditet och postgraviditet - del 2

Efter graviditeten
”Så blir du av med gravidmagen på åtta veckor”. Det var rubriken på det allra första inlägget på den här bloggen. Självklart satt i syfte att porträttera den skrämmande verkligheten. För det är faktiskt inte särskilt ovanligt med rubriker av det där slaget. Kilon ska bort, magar ska plattas till, rumpor och ben ska slimmas. Helst snabbare än du hinner tänka amma. Att du har ett helt nytt litet liv att ta hand om och förmodligen känner dig ganska mörbultad efter förlossningen har mindre betydelse.

Ja, jag förstår att man vill hitta tillbaks till sin gamla kropp och känna sig lika stark och uthållig som innan graviditeten, det kommer jag också vilja. Men har du tänkt på att det tog 40 veckor att forma din gravida kropp? Det kan säkert gå snabbare än 40 veckor att komma tillbaks till samma nivå som innan utan att hetsträna (eller ännu värre – hoppa på sjuka dieter av olika slag!) men om du räknar med att det tar 40 veckor så blir du inte besviken. Varaktiga förändringar tar tid, förmodligen en av de mest präktiga saker man får höra, men ack så sant. Och nu är vi där igen; litar du på kroppen litar den på dig.

Amning kräver massor av extra energi och istället för att nypa dig i det extra hullet du lagt på dig ska du tacka din kropp för att den fixade dit de där reserverna. För att den ser till att du har energidepåer att omvandla till näring för din bebis. Koncentrera dig istället på att njuta av den första viktiga tiden med ditt/ert nya lilla liv. Passa på att sova när du kan och försök att få i dig så mycket näringsrik mat du kan, du kommer behöva det. När bebisen äter kan du sedan passa på att träna upp din bäckenbotten igen, den lilla träningen räcker den allra första tiden. Utan en fungerande bäckenbottenmuskulatur blir det svårt att få till någon annan träning överhuvudtaget. Efter ett par dagar klarar du säkert av att börja motionera lite i form av promenader. Då menar jag inte i ett hetsigt så kallat ”powerwalktempo” utan i ett normalt, lugnt och fint tempo. Om du har haft en normal och okomplicerad graviditet och förlossning kan du kanske börja så smått med några enkla och lätta övningar med din egen kroppsvikt som motstånd där hemma när bebisen sover. Hoppa dock över träning av den raka bukmuskeln tills du är säker på att den ”gått ihop” igen. När du sedan har varit på efterkontroll hos din barnmorska och fått bekräftat att allt ser bra ut kan du sedan försiktigt börja träna lite mer ordentligt igen. Men snälla – ingen vikthets! Låt kroppen sköta sig själv och få den tid den behöver till att hitta tillbaks till sitt gamla jag. Litar du på den, litar den på dig.

Och du, sätt inte upp en massa orealistiska mål om att du ska träna si eller så mycket vid en viss tidpunkt eller att du ska se ut på ett visst sätt ett visst datum. Självklart är det jättebra att ha mål att sträva mot, det kommer jag också ha! Men låt de där målen ligga realistiskt långt bort och faktiskt vara möjliga att nå. Jag personligen har en tendens att glömma bort att livet aldrig kommer bli sig likt igen och att det inte bara kommer gå att klämma in lite träning här och där hur lätt som helst. Du har en litet barn som alltid kommer att komma i första hand, du i andra. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka att det bara är att anmäla sig till ett lopp och sedan åka dit och springa det. Men vänta nu, hur gör man när man har en bebis med sig och både du och pappan ska springa? Hade visst inte tänkt så långt. Men samtidigt som jag blir mer och mer medveten om att det kommer krävas betydligt mer planerande och prioriterande så tror jag att det mesta fortfarande är fullständigt möjligt! Jag får ofta höra att ”vänta du bara..” men nej, vill man så kan man! Det må vara lite krångligare, men det går!

Men som sagt; passa på att njuta av ditt nya liv, din bebis, din partner, din nya lilla familj. Lägg undan tankarna på träning, mål, form och annat sekundärt en stund. Lita på att din kropp tar dig tillbaks till ditt gamla jag om den får rätt verktyg. Ge den kärlek, vila, näring, energi och rörelse så kommer den sköta resten!

/Andréa

Om vikthets i samband med graviditet och postgraviditet - del 1

Under graviditeten
Helst ska det inte synas alls att du är gravid. Förutom på själva magen då, och möjligtvis att det är positivt att brösten blir större. Men om någon kollar på dig bakifrån ska det inte synas minsta spår av en graviditet. Du ska ha samma smala midja, lagom vältränade rygg, fasta rumpa och slanka fina ben. Tittar någon på dig från sidan ska de se en smal siluett men med en rund och fin mage och, som sagt, ganska stora bröst. Du ska helst inte gå upp fler kilon än vad barnet, moderkakan och den ökade blodmängden ger. Gud nåde om du råkar få lite mindre synliga muskler.

Känner du igen det här? Tack och lov ser och hör jag inte om jättemånga som resonerar såhär, men jag vet att de finns. Sorgligt men sant. Än så länge har jag inte sett stora rubriker om hur du går upp så lite som möjligt i vikt under din graviditet, men jag blir inte förvånad den dag jag väl ser det. I en gravidtidning jag köpte görs exempelvis reklam för amningsbehåar. Inget man direkt förknippar med sex och sexighet va? Men ändå så poserar där en tjej i klasisk underklädesreklampose. Jag blir illamående. Tyvärr tror jag att vi kommer få se mera av sådant här, vi lever definitivt inte i någon jämställd värld när objektifieringen till och med når in i gravidtidningar! Jag tror att kvälls- och veckopressen snart kommer inse att det går att tjäna pengar även på ”graviditetsdieter” och rubriker av typen ”så håller du dig i from under din graviditet”. Vidrigt om du frågar mig.

Självklart är det inte bra att gå upp för mycket i vikt. Självklart ska man inte parkera sig i soffan med glass, chips, kakor och läsk så fort man får veta att man är gravid. Handen på hjärtat; det är faktiskt inga stora mängder extra energi du behöver när du är gravid. Ett litet mellanmål (som t.ex. en frukt) extra den första tredjedelen, ett lite större mellanmål (tex en macka med smör, pålägg och en grönsak) extra under den andra tredjedelen och två lite större mellanmål (ytterligare en macka alternativt en skål med yoghurt och müsli) extra under den sista tredjedelen. Om du i vanliga fall är fysiskt aktiv och tränar mycket kommer detta dock lösa sig ganska bra av sig självt utan att du behöver tänka på det så mycket. Du kommer antagligen/förhoppningsvis dra ner lite på både mängd och intensitet när du är gravid och fortsätter du då att äta ungefär som vanligt blir det troligtvis ganska lagom med mat ändå. Jag förespråkar idén om att man kan äta allt, men i rätt mängd. Äter du regelbundet och varierat har du (så länge du inte har något behov av att gå ner i vikt – och det har du sannerligen inte när du är gravid!) gott och väl plats med någon godsak som kanske mest ger energi men inte så mycket näring i princip varje dag. Jag ser hellre att du äter en bulle varje dag än tio en dag i veckan. Se till att du får i dig tillräckligt mycket frukt och grönt, fisk (Om du inte är vegetarian, då måste du vara extra noga med att äta nötter, frön och oljor. Även ägg för d-vitaminets skull.) några gånger i veckan, kött eller vegetariska proteinkällor och tillräckligt med bra kolhydrater i form av grövre spannmål och kroppen kommer sköta sig galant alldeles automatiskt.

Självklart ska man fortsätta träna (eller börja motionera lite lätt om man av någon anledning inte börjat med det än) som vanligt – om än anpassat för den växande magen och på en lägre intensitet. Om man har en normal och okomplicerad graviditet mår både du och barnet som bäst om du fortsätter vara aktiv och leva ungefär som vanligt. Här gäller ju såklart att man är lyhörd för sin kropps signaler och avbryter om något känns fel. Och självklart har man all rätt att ibland vara lite extra lat. Även om du inte var på någon elitnivå innan din graviditet så hade du kanske mål du strävade mot och då kanske du inte tillåter dig att vara lat lika ofta. Men det kan du göra utan minsta dåligt samvete nu! Du behöver extra mycket sömn och vila för att klara av en graviditet samt förbereda dig för förlossning och sömnlösa nätter under den första bebistiden. Tro mig, din kropp kommer tacka dig för att du lät den vila och sova medan möjligheten fanns.

Äter du bra och tränar lagom mycket kommer kroppen se till att bara lagra på sig den extra energi som den anser att du behöver för att klara av förlossning (som kräver en himla massa energi!) och amning. Du måste bara lita på den! Du behöver ett extra lager fluff runt höfter och rumpa, du behöver gå upp i vikt! Inte bara den extra vikt som barnet, livmoder, moderkaka och extra blod och vätska ger utan även i form av lite mera underhudsfett. Det är helt normalt och du behöver det för att orka, för att din kropp och din bebis ska må bra! Ju mindre du är, dvs ju lägre BMI du har desto fler kilon är det normalt att du går upp. Är du underviktig från början bör du öka fler kilon totalt än du gjort om du vore normalviktig, och det motsatta gäller om du är överviktig. Då har du redan ganska stora energilager att ta av och således behöver inte kroppen så mycket större för att klara av påfrestningarna som graviditeten, förlossningen och amingen ger.

Vågar du bara lita på din kropp så lovar jag att den kommer tacka dig genom att även sköta nedgången till din normala viktnivå helt exemplariskt när bebisen väl är ute och du börjat amma. Om det kan du läsa mer om i nästa del i min miniserie. För rubriker om hur du snabbt kommer i form efter förlossningen finns det minsann gott om! Tror du att det hade gjort det om det var män som födde barn? Kanske, men definitivt inte lika många!

/Andréa

Fettförakt

Jag dras till skräp-tv som flugor till dynga. Men Biggest Loser har jag i stort sett hållit mig undan. Den svenska varianten alltså. Den amerikanska har jag följt tidigare, och - som så många andra - förfasat mig, men utan att riktigt vilja stänga av. Det är helt enkelt något som kittlar till fortsatt tittande. De vet vad de gör, producenterna bakom sådana här program.

Men jag kan inte låta bli att reta mig på det. På tjockismobbingen. För det är väl vad det går ut på, egentligen? Ja, förutom att tjäna reklampengar förstås. De tjänas genom att man förstår att det säljer att göra mobbing-tv.

Jag vet att jag låter som om jag kom direkt från år 1998. Minns ni Robinsondebatten när det programmet satte igång? Det blev folkstorm när tittarna insåg att i det här programmet skulle man rösta ut varandra. Taskigt ju! Det bojkottades och rasades - innan vi alla satt där och hejade och hatade. Det är lätt att tio år senare tycka att det var en naiv tid, då när ö-rådet i Robinson var något att bojkotta. Nu, efter Big Brother, Farmen, Paradise Hotel, Tjockholmen och så vidare, är det svårt att förstå vad man var upprörd över. Alla dubier är bortslipade och jag hittar mig själv i soffan, slötittande på PT-Jill i magruteexponerande top, som skriker åt gråtfärdiga deltagare att de ska jobba hårdare. Men, som sagt, jag gillar det inte.

Det har förts en debatt om Biggest Loser, där ett motargument löd något i stil med att det är fel, ja till och med taskigt, att kalla konceptet för förnedrings-tv eftersom deltagarna själva inte känner sig förnedrade. Det  blir så att säga påpekandet att programmet är förnedrande, som förnedrar. Jag förstår den poängen. Men mina invändningar handlar inte om hur just de här deltagarna upplever sitt deltagande i programmet, utan om strukturerna som ligger bakom, som gör att ett sådant här program blir en framgång. Och det, hävdar jag, handlar om att det finns ett förakt mot fetma idag. Det finns mängder av vittnesmål om det. Att om man är överviktig, blir man sämre behandlad än oss smala. Man blir utittad, får oönskade råd, kanske välmenta, men säkert tröttsamma i längden. Varför har vi så svårt att acceptera fetma?

Missförstå mig inte, jag tycker att det är viktigt med folkhälsa. Jag tycker att det bör läggas mer tid till skolidrott - och att lärare bör ges kunskaper om hur man gör den bättre för tjejer (men det är ett ämne som är för stort för att utveckla i det här inlägget) -, att skolmaten borde bli bättre, att tobaksskatt är bra skit (fast jag snusar själv) och så vidare. Heja alkoholmonopolet och höj stödet till idrottsrörelsen. Det är bra om människor får så mycket stöd och kunskap som möjligt om hur man ska göra för att hålla sig frisk och sund.

Men det här fördömandet av individer som av en eller annan anledning lagt på sig vikt, det ogillar jag starkt. Och när jag tittar på Biggest Loser, så kommer jag inte runt att konceptet är att tittarna ska förfasa sig, fördöma. Säkert skulle producenterna hävda att tanken är att inspirera. Men jag köper det inte. Precis som jag inte köper Anna Skippers "Du är vad du äter", när hon lassar upp deltagarnas fett- och snabba-kolhydraterstinna veckomeny på ett långbord. Inspirerande? Nej, det är tv-mässigt. Till för att skapa känslor hos tittaren - i de här fallen en känsla av äckel och möjligen överlägsenhet. För varje avsnitt jag ser, känner jag mig som en lite sämre människa.

Vad tror ni att det här beror på, att vi i vårt samhälle ser ner så på fetma?

Om självkänsla

Det här med självkänsla.


Det är inte så enkelt va.

Jag vågar påstå att de allra flesta har haft problem med sin självkänsla. Många har det fortfarande. En del kommer alltid ha det.

Kvinnor tycks få kämpa mer med sin självkänsla. Eller så visar vi det bara mer.

Jag har själv ägnat många år av min ungdom åt att ha dålig självkänsla. Inte duga, inte räcka, inte känna mig sedd. Det har varit en lång resa dit jag är idag. Det har kostat otroligt mycket i form av tid och kraft. Men det har varit värt varenda sekund. Jag tänkte berätta hur jag har gått till väga för att bli så stark som jag är idag.

Jag säger ibland att "i min värld finns det inga begränsningar". Det låter kanske som en klyscha, men jag tror verkligen, på fullt allvar, i varje sekund, att jag kan göra exakt allt. Det finns inget som är omöjligt, det finns bara lättare och svårare saker.

Jag har gjort saker som att flytta till en helt ny stad utan att känna någon, startat (och driver) eget företag, sprungit 9 mil på en dag och fått ett drömjobb som butikschef där jag nu jobbar mot en otroligt tydlig vision som JAG har satt upp för mig själv. Inget av det här var enkelt eller självklart.

Mitt knep har varit att bygga min självkänsla steg för steg. Jag började på botten, efter år av mobbning, och jobbade mig långsamt mot vattenytan, för att sedan fortsätta upp i luften, högre och högre mot himlen, ut i atmosfären och vidare mot helt okända marker. Varje steg har varit pyttelitet. Och varje framgång har byggt på de tidigare framgångarna.

Låt mig förklara.

För att bygga din självkänsla starkare så behöver du lyckas med dina målsättningar. Om jag bestämmer mig för att försöka göra något nytt, och sedan lyckas, då har min självkänsla blivit lite starkare. Om jag misslyckas så blir den lite svagare. Beroende på hur stort misslyckandet/framgången är, minskar/ökar självkänslan mer eller mindre. Vill du bygga en positiv spiral så behöver du lyckas med det du ger dig på, gång på gång. Det säkraste sättet att göra det på, är att försöka med små utmaningar, istället för stora.

Eftersom det är en träningsblogg så tar vi träningen som exempel.

"Jag vill bli vältränad!"

Första steget i min värld, är att komma ut och sätta igång. Sätt upp målet- jag ska komma ut och röra på mig i tio minuter. Gå runt kvarteret, köp tidningen. Typ.

När jag klarat det, tillåter jag mig att känna mig nöjd. Upprepa ett antal gånger, och förläng sedan till 15 minuter. Beröm igen. Fortsätt med 20 minuter.

Nästa mål kan vara att röra på mig 20 minuter tre gånger varje vecka. Peppa dig och tillåt dig att vara nöjd. Jämför dig inte med hon som springer 10 mil i veckan eller går på gymet varje dag. Inte heller med han som yogar i parken varje morgon eller hon som tar en promenad på lunchen varje dag. Jämför dig med var du var innan. Och våga vara nöjd.

Fortsätt såhär, byt ut promenaden mot lite lätt jogg i nedförsbackarna, byt ut den lugna cyklingen mot att dra på lite uppför backarna, förläng söndagspromenaden eller inför även lördagspromenad.

Små steg.

Var nöjd för varje framsteg.

Bygg medvetet din självkänsla, bit för bit.

Ett annat sätt som jag funnit väldigt effektivt är att använda affirmationer. Om jag säger något tillräckligt många gånger så blir det sant. Så är det.

Säg därför inte till dig själv att du är lat, dålig, blyg, förvirrad eller har dålig karaktär. Akta dig- det kan bli så!

Säg istället att du är stark, modig, nyfiken, snygg, målmedveten och viktig. Säg det igen. Och igen. Plötsligt är du allt detta!

Jag har sagt till mig själv så många gånger att "i min värld finns det inga begränsningar". Nu är det min verklighet. Ingen kan få mig att tro något annat.

Naturligtvis misslyckas jag fortfarande. Har jag riktigt otur så får jag flera stora misslyckanden under kort tid. Då får sig självkänslan en knäck. Det hände i våras.

Inom loppet av ett par veckor fick jag avbryta tre planerade långpass. En gång fick jag kramp i ett ben, nästa gång fick jag håll som vägrade ge med sig och sista gången var det pannbenet (viljan) som var för svag. Den gången hade förmodligen aldrig hänt om det inte var för de två föregående, som bröt ned pannbenet lite i taget.

Resultatet var att jag fick ta några steg tillbaka, affirmera mera och berömma mig själv för pass som bara var hälften så långa som vanligt. Men jag gjorde det, jag klankade inte ner på mig själv för att ett långpass bara var XX kilometer, utan jag berömde mig, peppade mig och såg framåt. Någon månad senare var jag tillbaka på ursprungliga distanser och kände mig återigen odödlig. För en dryg månad sedan sprang jag 61,4 km på en tävling. Det hade aldrig varit möjligt om jag tillåtit mig att ha begränsningar.

Så det här är MITT recept för att bli odödlig. Det har tagit mig från en ganska vanlig tjej till en som ingen sätter sig på, som inte tar någon skit, som utmanar sina rädslor och som lever stenhårt efter devisen att "i min värld finns det inga begränsningar".

Jag hoppas att du kan ta till dig något av det, gå ut i livet och hitta ditt motto, som gör dig oslagbar. För det är min största önskan, att jag med mitt sätt att lyckas kan inspirera dig att våga, att prova lyckan, och att tro på din egen förmåga. Vi har oändlig kapacitet och styrka i oss, det gäller bara att släppa ut den.

Go for it sister!

//Madde

Det fysiska och det mentala

Hej på er. Länge sedan sist. Jag har inte skrivit på ett tag. Livet har kommit emellan och bland annat bloggande och träning har fått stå tillbaka.

Jag är lite av en tränings-periodare. Mina frånvaroperioder är sällan långa, men ibland händer det att jag står över träningen någon vecka, för att jag inte orkar hinna. Det gör mig inte så mycket. Jag vet att jag alltid hittar tillbaka till lusten, tiden och orken och att det sällan tar särskilt lång tid att hitta dit. De senaste månaderna har varit något av ett undantag dock. Det har kännts okej men inte jättteroligt att gå till gymmet eller passet. Men jag tror att det vände ikväll. Äntligen var det återigen sådär uppfyllande, jublande roligt!

Jag tränar Krav Maga. Ett slags självförsvarssystem kan man kalla det. Det är effektivt, ganska hårt och väldigt utvecklande. Det är baserat på enkla, effektiva tekniker och stärker både fysiken och psyket.

Ikväll övade vi på uppmärksamhet, att lägga märke till omgivningen, genom att röra oss i en miljö där några bar vapen och vi tränade på att hantera flera angripare. Jag är blåslagen, har en begynnande lårkaka och känner mig glad, stark och trygg.

Det är inte så många tjejer som tränar i min klubb. Vi är sex, sju stycken i en grupp på totalt cirka tjugofem. Inte oväntat, men tråkigt förstås. Tråkigt är också att jag tycker mig ha noterat att några av tjejerna mest bara tränar med varandra i de övningar man kör i par eller smågrupper. Inte heller det är särskilt överraskande.

Det är inte lätt att ha självförtroendet att gå fram till en okänd snubbe och erbjuda sig att köra tillsammans. Det är lätt att tänka att man inte vill dra ner kvaliteten på hans träning om man själv känner sig sämre, eller är fysiskt mindre. Eller så är man rädd att inte kunna stå emot slag och sparkar från någon som är stor och tung. Själv tar jag mig det utrymmet, för att få ut maximalt av träningen - både fysiskt och psykiskt. Självförsvar handlar lika mycket om bådadera. Jag kastar därför blygsamhet och dåligt självförtroende överbord när jag går in i träningssalen och provar så många träningspartners jag kan.

Jag vill prova på att ta sparkar från den tyngsta karln, bara för att få veta att jag kan. Jag kör gärna mot den som ser elakast och starkast ut, för den tänker jag att jag inte behöver hålla igen emot. Så får jag mest ut av träningen och även om jag är fysiskt mindre, vet jag numera att jag har tillräckligt att komma med för att erbjuda min träningskamrat rejält med motstånd.

Det  handlar inte så mycket om fysik för övrigt, som det handlar om inställning. Att kunna trycka på on-läge och ge allt i en övning. Att inte ursäkta sig, utan att ta på allvar det som ska tas på allvar - både övningen och mig själv. Det är inte en självklar inställning, när man som tjej i så många situationer fått lära sig precis det motsatta. Det kräver några blåmärken, inspirerande medsystrar och mycket träning. Men det går. Och ingenting kunde vara mer värt det.

/Elisabeth

Tankar om Jante

Jag har varit på kurs. En fantastiskt inspirerande kurs i ledarskap. Jag har ägnat två dagar åt att analysera mig själv och mitt beteende. Jag har tvingats inse att jag har sidor som jag inte trodde jag hade, och som jag inte vill ha. Jag har också fått känna hur stark jag är i vissa situationer, och hur jag har egenskaper som verkligen passar sig för en chef.



Under kursen hände en rolig sak. Föreläsaren frågade hur många av oss som ansåg sig vara dominanta. Jag var den enda som räckte upp handen. 1 av 20. 1 av 20 chefer...

Det fick mig att fundera lite. Varför anses det fult att vara dominant? Motsatsen är väl att vara underlägsen. Vem vill vara det?

Det här är inte ett kvinnligt fenomen, men jag känner ändå att det platsar i denna blogg. Det är det här med Jante va?

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Källa: Wikipedia

Men om jag vill det då? Om jag vill tro att jag är något? Om jag känner mig lika god som dig? Om jag tycker att jag duger? Att jag till och med vet bättre än dig? Om jag tror att jag är värd att bry sig om?

Varför är det dåligt? Varför är det fult?

Det får ju mig att bli så stark, som person. Att växa, att våga prova nya saker. Att kasta mig utför stupet. För jag är säker på att jag kan flyga. Och jag är inte rädd.

Om du bryr dig om mig, då vill du väl att jag ska vara stark? Eller är du rädd att jag blir för stark? Vad skulle hända då?

Jag har inga svar här, bara massa frågor.

Det jag vill få fram är att vi människor måste lyfta varandra, uppmuntra varandra och unna varandra framgången.

Om du lyfter mig så lyfter jag dig.

Win win.

Och ja, kanske behöver vi kvinnor vara extra bra på detta. Istället för att kliva på varandra bör vi ta varandras händer och hjälpa varandra framåt. För vi får ofta kämpa i motvind. Och vi har det nog tufft som det är. Det minsta vi kan göra är att have each others back.

Systerskap är ett fantastiskt ord. Det rymmer respekt, kärlek, gemenskap och samförstånd. Och aldrig någonsin ska jag offra en syster för min egen framgång.

Jag är den första att lyfta fram dig.

Men jag tänker också tro på min egen förmåga. Oavsett om det anses fult. För vem tackar mig om jag ser ned på mig själv? Hur når jag himlen om jag inte vågar hoppa?

Om du lyfter mig så lyfter jag dig.

Deal?

//Madde

Kärleksförklaring till svetten

Alltså, det här med svett. Kan det vara så att det är det bästa som finns?!


Jag körde intervaller på crosstrainern ikväll. Eller snarare fartlek, fast fartlek känns som ett löjligt namn när man inte kommer någonstans. Men improviserade intervaller var det, med en salig blandning av tempon, motstånd och tidsintervall- allt från 20 sekunder till 5 minuter på max, och allt från 10 sekunder till 1 minut vila emellan. Pulsen flög upp och ner som en jojo medan ansiktet avslöjade ett konstant fånigt leende.

Medan svetten fullständigt sprutade om mig och benen bara bad om mer och mer och mer, så kunde jag inte låta bli att tänka på just det här med svett.

Visst är det något vackert över det?

Att få känna hur den rinner nedför pannan, längs med ryggen, eller droppar från näsan. Jag kan nästan bli hög på känslan!

Synd att det anses som så fult att svettas, speciellt som tjej.

Fräsch ska man vara.

Lukta gott, ha fixat håret, träna snyggt, ha snygga kläder. Inget fel med snygga kläder OCKSÅ, men hey- lite fel fokus va?!

Äckligt att svettas, ofräscht.

I mina ögon är det de finaste som finns. Den glöden som brinner i ögonen på den som just kliver ut från gymet, svettig och härlig, lugn i kroppen. Den glöden hittar du ingen annanstans.

Nytränad. Underbart ord.

När jag satt på bussen på vägen hem från gymet idag, med ett alldeles genomblött linne på mig, håret svettigt och risigt och mascaran utsmetad- när alla tittade undrande på mig, en del glodde helt fräckt- då bara sträckte jag på mig, log mot dem och kände mig sjukt snygg!

Titta ni bara! Det var det värt.

Tack träningen för att du får mig att må så bra!

//Madde